Ny sida 1

Ett centralt begrepp inom jämtländsk ödegårdsforskning är att ett ödesböle är den dialektala benämningen på en ödelagd gård, företrädesvis från medeltiden. Förekomsten av Ödesbölen i Jämtland är en av Europas största. De har tidigare behandlats av Peter Olsson 1889 i Jämtlands Fornminnes Föreningstidskrift. Uppgifter om ödesölen finns också i Jemtlands Oeconomiska BESKRIFNING 1749 av John-Otto Hagström utgiven 1751. Han skriver, att “Ödeshemman som ock kallas ödesbölen finnes til större myckenhet i Jemtland, än uti något annat land i Svea rike. Orsakerne till den myckenhet af Ödeshemman och vanhäfdat åker, som finnes öfwer alt i Jemtland tyckes vara 1:o Krigen, 2:o Hårda år, 3:o Landets sätt att plöja åker, 4:o Boställsförläningen och 5:o Svarta döden.
Även Henning Tideman nämner ödesbölena i sin avhandling JAMTELANDS AFRADSLAND utgiven 1750. Han uppger under Brunflo socken “Bjärte - ödesböle, fäbodställe, slått och skog, Hornsjö;dito, Böle;dito, Gjärde slåttegods, Slåtte - Ödesböle, fäbodar, slått och skog samt Hållsta;dito. I Marieby nämns ödesbölet Trälsåsen;fäbodar, slått och skog. Gården Viken i Brunflo hade sina fäbodar i Trälsåsen. Lockne kyrka uppges också ha nyttjat Trälsåsens afradsland i Marieby socken, men då kyrkan enligt 1705 års jordebok ej kunde bevisa sin rättighet till detta uteslöts det ur jordeboken 22 sept. 1705.
I “Det Nordiska Ödegårdsprojektet”, som genomfördes på 1970-talet(1968-1981) kom de att behandlas både på svensk-och norsk sida. Den norske historikern Helge Salvesen har på ett mycket trovärdigt sätt daterat ödeläggelsen och identifierat befolkningstillväxten under högmedeltiden i sin avhandling “Jord i Jemtland”. Den siste som behandlat dem är Hans Antonsson, som skrivit en doktorsavhandling i kulturgeografi: Landskap och ödesbölen. Jämtland före, under och efter den medeltida agrarkrisen.
Han och Torsten Håkansson har utarbetat ett register över medeltida gårdar utifrån Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Det omfattar tiden från 1350 till 1500.
Hans Antonsson har med hjälp av äldre kartor, fornminnesinventeringar och egna fältbesikt- ningar gjort en översikt över dessa lämningar och identifierat en stor mängd tidigare icke uppmärksammade ödesbölen. Antonsson har också gjort utgrävningar på ödesbölen. Från detta grundmaterial behandlar han frågor som “Vad hände med ödesbölena efter den medeltida agrarkrisen? Hur stor var ödeläggelsen? Låg ödesbölena ur klimatisk synpunkt sämre till än andra gårdar? Vad hindrade deras återuppodling? Minskade åkerodlingen i betydelse efter den medeltida agrarkrisen?
Antonsson har valt att studera det administrativa landskapet Jämtland och gjort några detalj- undersökningar, som begränsats till Brunflo, Revsund och Sundsjö socknar.
Brunflo ligger inom Storsjöbygdens bördiga jordbruksområde med stora gårdar medan Revsund ligger i ren skogsbygd, där åkerbruket är mindre. Han finner, att Brunflo verkar vara koloniserad tidigare än både Revsund och Sundsjö socknar. Undertecknad har i denna studie utgått från Hans Antonssons studie och försökt beskriva de ödesbölen som finns i Brunflo.

Administrativt hör Jämtland innan länet bildades 1810 under olika tillhörighet. Från 1570 ingick Jämtland som ett underlän till Trondheims län(Amt). Från 1645 kom det under Härnösands län tillsammans med Medelpad och Ångermanland. 1654 förs de tre landskapen till Gävleborgs län. 1762 bildar Jämtland åter ett gemensamt län med Medelpad och Ångermanland som benämns Västernorrlands län.
Jämtland kom under 1500-och 1600-talen ömsom att höra till Sverige, ömsom Norge till följd av en rad krig. Jämtland kristnades under svensk påverkan och hörde under hela medeltiden till Uppsala ärkestift fram till freden i Stettin år 1570. Socknarna i Jämtland tillkommer på 1200-talet.

Bebyggelsen utgör ett centralt begrepp i Antonssons avhandling. Byn utgörs i den av en bebyggelse med samma namn som i jordeboken och har ett skattetal. Begreppet by har diskuterats mycket. En by definieras på olika sätt. Den vanligaste är den Sigurd Erixon använder. Han anser att en by är en grupp på mer än två gårdar, som gränsar till varandra på så sätt, att deras åkermark rör vid varandra eller ligger blandade med varandra. Ulf Sporrong definierar i Nationalencyklopedin en by som två eller flera gårdar som varit bofasta och mantalsatta med ett avgränsat ägoområde, vars ägor ligger enskilt, samfällt eller i ägoblandning.
Norge betecknas ett hemman som en matrikelgård och en åbo som en brukare.Sigurd Erixon skiljer mellan enböle, tveböle och klyvlag som utvecklats ur tvebölena.Byn motsvaras av ett kameralt hemmans namn, som återfinns i jordeboken. Jordeboken regi- strerar en by som en annan gård, när det gäller två gårdar. I det historiska källmaterialet konstateras, att begreppet by aldrig förekommer i diplomen utan endast begreppet gård. Däremot uppträder begreppet i kartmaterialet. På Johan Christofferssons och Stenklyfts kartor från 1646 beskrivs socknar som Byar och Gårdar.
De tidigaste spåren av jordbruk härrör från järnåldern i form av odlingsrösen och rester av hus. Hur stora gårdarna är går ej att avgöra. Pollenprover visar, att korn odlats i Brunflo redan under vikingatiden, men först under medeltiden på Norderön. Dendokronologiska undersökningar visar, att det varit varmare under 900-och första halvan av 1000-talet.

Sockenbildningen i Jämtland dateras till 1200-talet. Sockenindelningen följer i huvudsak de förhistoriska bygderna, som visar bygderna genom sina bygdenamn. Namn som slutar på än- delsen -sta och -by eller namn som innehåller ordet böle härstammar från vikingatiden eller högmedeltid. Helge Salvesen anser, att böle får en ändrad innebörd. Under senmedeltiden blir begreppet böle ödeindikerande. Samtidigt visar undersökningar, att odlingsverksamheten blir omfattande. Odling av råg påbörjas först under 1300-talet i Brunflobygden. Råg förekommer ej i de nordsvenska medeltidslagarna såsom Hälsinge-och Dalalagen. Råg nämns däremot i Frostatingslagen daterad till 1260.

Ödesbölen representerar endast de högmedeltida bygderna. Arkeologiska undersökningar visar, att ödesbölena kan ha varit bebodda under första hälften av 1300-talet. En kraftig bebyggelseex- pansion äger rum under högmedeltiden.
Från år 1314 är sockenindelningen känd genom den s.k.Viennetiondelängden. I den skiljer man mellan socken och annex socken. Enligt den fanns 20 socknar med 12 annexsocknar. Det kan jämföras med 1900-talets jorderegister som omfattar 49 socknar.
Under senmedeltiden, 1300-1500, inträffar agrarkrisen. Den har ägnats mest uppmärksamhet av Helge Salvesen. Han anser, att den orsakats av flera faktorer såsom jordförsämring på grund av gödselbrist. Matjorden transporterades sakta från åkerns övre till dess nedre del. Naturresurserna medförde brist på mark. Man flyttade från marginellt liggande gårdar till centralt belägna, pesten, digerdöden och klimatförsämringar ger upphov till ödelagda gårdar.
Även äldre författare som John-Otto Hagström skriver 1751, att orsakerna till ödeläggelsen torde ha varit krig mellan Norge och Sverige, hårda år, ny plöjningsteknik, förläning av boställen samt svarta döden.
Dendokronologiska studier visar, att det blir kallare under 1300-talets första hälft och nästan under hela 1400-talet. Digerdöden når Jämtland senast 1350. Ödeläggelse av gårdarna synes inte ha förekommit före 1350, men fortsätter ända in på 1500-talet.
Viktor Behm berättar, att “Till Jemtland kom digerdöden i början av sommaren 1350. Den inja- gade sådan skräck hos ortens befolkning, att den icke ens kom sig för att bärga grödan. Så vet man t.ex. att berätta, att i Brunflo, där den härjade under juli och augusti månader, fingo sädes- åkrarna stå oskurna. Ingen ägde mod och lust att taga sig något arbete före. Man var som bedövad av det förskräckliga slaget. Hit till Jemtland kom digerdöden från Norge.”
Den jämtländska ödeläggelsen kan jämföras med Stjördalen i Tröndelagen. Ödeläggelsen i Jämtland sätter spår i sockenindelningen. Antalet pastorat minskar vid mitten av 1300-talet från 20 till 11 stycken.

Jan Raihle anser, att husbyggandet synes ha upphört vid mitten av 1300-talet för att åter sätta igång vid mitten av 1400-talet. Enligt Wallins pollenprover från Norderö, Frösö och Brunflo socknar kan inget spår av den medeltida agrarkrisen identifieras.

Under agrarkrisen når böndernas järnproduktion sin topp i Jämtland. Gert Magnusson anser, att järnproduktionen bör ses som en kompensation för nedgången i jordbruket under den medeltida agrarkrisen, då järnet blir en viktig skattepersedel. Edvard Bull och Janrik Bromé har däremot en annan uppfattning.

När ödegårdarna nämns i det skriftliga källmaterialet tyder allt på att de inte är bebodda. De har trots detta ett ekonomiskt värde, då de betraktas som ängsmarker, fäbodar, slåtterängar och betesmarker för de närliggande gårdarna. Först i och med tillkomsten av de historiska kartorna från mitten av 1600-talet kan vi se, att gårdarna har förändrats till sin struktur. Salvesen sammanfattar processen i sju punkter.

Att odla upp ödegårdarna skulle medföra, att de kvarvarande gårdarna kommer ur balans, eftersom de blivit beroende av ödegårdarnas ängsproduktion. Även befolkningstillväxten synes ha påverkats genom att färre äktenskap ingås. Färre födslar blir resultatet. Salvesen kommer fram till slutsatsen, att ödegårdarna ofta hör till en hel by. C-14 dateringar visar, att ödesbölen fortfarande bebos och brukas under 1400-och 1500-talen.

Ekonomiska och sociala faktorer hjälper således till att befolkningstillväxten är på en låg nivå under senmedel-och tidig modern tid, 1500-1750. Krigen torde ha varit en bidragande orsak till detta. Dendrokronologiska studier visar, att Jämtland upplever en varmare period under större delen av 1500-talet. En kallare period kommer mot slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1600-talet. En bebyggelseexpansion inträffar under perioden men i mindre skala. Antalet socknar ökar enligt Erasmo Ludwikssons beskrivning år 1575.

Kungens jordinnehav beskrivs första gången 1565, men sägs då ha legat där av “ålder” Det består av 13 hela gårdar, 3 halvgårdar, delar i 13 gårdar och 29 ödesbölen; enligt Bull ej ett litet gårdsinnehav. Utmärkande under denna period är fäbodkulturen. De tidigaste belagda fäbodarna är från 1500-talet, men enligt Jörn Sandnes har den sannolikt utvecklats redan under 1000-och 1200-talen, som även undertecknad kunnat konstatera i studien “Fäbodar - avradsland och ödesbölen i Brunflo före laga skiftet”. Begreppet seter nämns i Frostatingslagen vilket tyder på, att mjölkhantering måste ha förekommit.

Enligt Wallins pollenundersökningar sker en ökning av åkerbruk och betesgång under 1700-talet. Från 1720-talet och fram till 1770 håller befolkningstillväxten jämna steg med det övriga Sverige. Rätten att klyva ett hemman utsträcks under denna period och torplagstiftningen, som var relativt restriktiv, luckras upp. Andelen backstugusittare och inhysesfolk minskar genom att nyodling sker.

Landskapet och jordbrukets förändringar åren 1000-1750
Nästan alla människor lever av jordbruk fram till mitten av1800-talet. En agrarkris inträffar under senmedeltiden. Missväxt leder till svält och död. Bönderna lämnar sina gårdar och mycken åkermark blir liggande öde. Digerdöden reducerar ytterligare befolkningen. Arbetskraftsbrist uppstår. Ödegårdar börjar uppträda i källorna från 1300-och 1400-talen. Ödeläggelsen blir enligt “Det stora Ödegårdsprojeket” utdragen och pågår ända in på 1500-talet. Dick Harrison menar, att det inte går att finna endast ett svar på varför det tar så lång tid, innan krisen vänder, men han anser, att digerdöden är den största orsaken till senmedeltidens demografiska och agrara kris. Jämtland är under denna period hårt drabbad av krig.

Hans Antonsson tar i sin avhandling upp det geografiska läget. Han ställer frågan:”Kan avståndet till en ödegård vara avgörande eller finns det andra orsaker?” En perifer gård kan indikera en mindre lämplighet för spannmålsodling, men även indikera att perifera gårdar kan ha klarat sig bättre från pest och epidemier. Janken Myrdal sammanfattar forskningsläget. Han anser, att det före 1350 sker en expansion från centrum mot periferin. Efter krisen sker det motsatta, men under slutskedet, 1450-1500, sker en förnyad expansion mot periferin.

De tröndska gårdar. som ödelades före 1520 låg klimatologiskt sett marginellt, det vill säga högt upp i dalgångarna. Med klimatförsämringen sjönk odlingsgränsen, vilket även bekräftas genom trädgränsens förändring i vår fjällvärld. Höstfrosten var den största faran, eftersom frost uppträder i sänkor och dalstråk under speciella betingelser. Undantaget är dock, om det finns en sjö i närheten. Sjöns vattentemperatur hindrar frostbildning. Flera nybyggen kunde flytta sina odlingar från goda jordar lågt liggande i en dal till sämre högt upp i terrängen. Klimatet kan således ha haft en avgörande betydelse för ödeläggelsen genom att övergång sker till ett animaliebaserat jordbruk. Sammanfattningsvis kan sägas att klimatförändringar har inträffat under senmedeltid i Jämtland

Övergången från ett i huvudsak spannmålsorienterat jordbruk till ett animalieorienterat jordbruk sker tämligen långsamt under 1400-och 1500-talen. Nya odlingssystem och redskap tillkommer under denna period. Hö tål frost bättre och ården ersätts av högplogen. Såväl Salvesen som Dybdal menar att en ändrad jordbruksinriktning äger rum under senmedeltiden. Det stöds av att ödegårdarna har ett värde i 1568 års jordebok. När man skattar för dem, måste de ha varit värdefulla. De jämtländska gårdarna kring Storsjön ökar under åren 1425 till 1474 i pris. Ortnamnsskicket förändras. Gårdsnamn med suffixet lägd utgör en indikator på att det sker en övergång från ett aktivt åkerbruk till en gräsbeväxt åker nyttjad som ängsmark. Detta stöds av arkeologiska undersökningar. Djurhushållningen blir också mindre arbetskrävande, när inte mejerihantering bedrivs.

Ägande och nyttjande, hinder för återkolonisation?
Det har i litteraturen framförts att ägande och nyttjande av ett ödesböle blev ett hinder för återkolonisation. Även arvsseder kan ha hämmat en återkolonisation av en gård. Gustaf Vasa ondgjorde sig över att ingen ville bli utlöst, när det fanns flera barn i familjen. Dessa förhållanden kan självklart ha gällt speciellt ödegårdarna menade Jörn Sandnes, då ägarna till de ödelagda gårdarna behöll nyttjanderätten till dem, även under tiden då de låg öde.

Hans Antonsson anser, att den ödelagda gården kan lokaliseras genom att sammanställa uppgifter ur olika historiska källor. 1700-talets byordningar kan nyttjas för att lokalisera uppgifter från 1600-talets kartor. Vissa uppgifter i dem kan belysa 1500-talets bebyggelsetyper. 1500-talets diplom kan nyttjas för att spåra jordägande under 1400-talet och den teknik, som då användes. Utifrån dessa uppgifter kan ett äldre tiders jordägande beläggas.
Hans Antonsson konstaterar, att det finns olika metoder för att identifiera ödegårdarna. I Norge kom att utvecklas en metod som byggde på att nyttja olika källor för att identifiera en ödelagd gård.

Källmaterialet för jämtland är bl.a. medeltida brev, diplom De skrevs på latin, norska, jamska eller svenska. De är i princip lika till sin uppbyggnad och struktur. Vanligtvis är det transaktioner av ekonomisk karaktär, ofta knutna till den jord de avhandlar. För Jämtland finns en ovanligt stor samling av medeltida brev. De finns publicerade i Jämtlands och Härjedalens Diplomatarium, som omfattar tre delar. De har sedan kompletterats och bearbetats av Olof Holm. Dessutom finns ett antal i Jämtlands läns Fornminnes Förenings Tidskrift. Leonard Bygdén har gjort en sammanställning av diplom tillhörande kronofogdebostället Grytan i Brunflo.

Räkenskaper för jämtland finns bevarade från 1500-talets mitt. De består av jordebokens årliga ränta, tiondelängderna, mantalsregister, lagmansräntan och rannsakningsprotokoll. Ortnamnen i de äldsta räkenskaperna förefaller vara uppställda i turordning efter den rutt, som följdes då skatten inkasserades. Det medför att det är lättare att lokalisera byar och gårdar med samma namn inom en socken.

Jordeboken är en förteckning över den årliga skatten till kronan. Jordeböckerna från 1565 och 1568 har upprättats av den svenska administrationen. Jordeboken från 1599 är upplagd av den norska administrationen och har samma struktur som den första jordeboken från 1540-talet. Specialjordeböcker finns från 1570, 1795 och 1825 vid Riksarkivet.
Tiondelängderna är förteckningar över kronans tionde. De finns från 1566, 1568 och 1571 och är tíllkomna av den svenska administrationen. Inledningsvis tar de upp ett ortnamn, följt av personnamn och den kvantitet, tunnor, spannar, fjärdingar, som respektive person betalade.
Mantalsregister finns från 1570. Det upptar en extra skatt, upplagd på samma sätt som tiondelängderna. Skatten anges i reda pengar, mark och lod.
De historiska kartorna är ett mycket användbart källmaterial för att studera ödesbölen. De finns placerade dels i Lantmäteristyrelsens arkiv i Gävle, dels i Lantmäteriverkets arkiv i i Östersund. De historiska kartorna utgörs av dels fältkoncept, dels renritade. De båda arkiven kompletterar varandra, eftersom flera kartor aldrig renritades, varför en karta endast finns i Östersund. Kartorna är ordnade kronologiskt per socken.

Geometriska kartor
De äldsta kartorna finns i den geometriska jordeboken, Den är odaterad, men härrör från 1645 och några år därefter.
En annan grupp utgörs av de geometriska avmätningarna från sekelskiftet 1700. I Jämtland omfattar de perioden 1693 till 1720. Kartorna är spridda över flertalet socknar. Om en gård i en by är karterad, så är ofta hela byn karterad. De synes ha tillkommit för att utreda kronans ägandeförhållande, då kartorna innehåller minst ett kronohemman. Det är framförallt tre lantmätare, Mattias Busch, Nils Spole och Christoffer Christofferson Stenklyft, som arbetat med dem. De geometrska avmätningarna är gjorda i samma stil. De är bleka i sin färgkomposition och mycket detaljerade. Hussymboler avser kamerala hemman. Åker, äng och betesmarker anges liksom gärdesgårdar, vägar och odlingsrösen. Åkermarken anges i såväl kvadratalnar som i tunnland och i kappland eller kannland. Ängen anges i kvadratalnar, lass eller golv.
Storskifteskartorna finns företrädesvis från åren 1750 och fram till 1830-talet. De har upprättats av ett stort antal lantmätare. De speglar sällan bebyggelsens utseende före skiftet. Tillhörande protokoll kan dock ge värdefulla upplysningar.
Hans Antonsson har även nyttjat småskaliga kartor och översiktskartor över socknar och avradsland. Översiktskartorna är från 1850-talet medan de övriga är från 1750-talets andra hälft. Slutligen nyttjar Antonssson Generalstabskartan från 1800-talets andra hälft, men som reviderats omkring 1930.

Spåren efter ödesbölen finns registerrade i det svenska fornminnesregistret upprättat av Riksantikvarieämbetet. Att tolka spåren är en relativt ung vetenskap. De flesta av ödesbölena är idag beväxta med skog. De flesta har fossil åkermark med terasskanter och odlingsrösen.
Hans Antonsson har försökt identifiera alla ödesbölen genom att lokalisera dem till en bestämd plats. Som tidigare nämnts så är ortnamnen ödeindikerande. Ödesbölena kan förknippas med vissa namnformer, De vanligaste är ödesböle, böle, Öne, fann och ödesgods. Böle kan härledas ur fornsvenskans bol, vars ursprungsbetydelse är bostad, gård, nybygge. Öne eller aun härleds ur ordet öde och fann ur ordet forn. Även namnformen -sta kan markera att en gård funnits under yngre järnålder och tidig medeltid.på en plats. Även namnformer som utjord, urfjäll och tomt har visat sig vara ödegårdsindikatorer liksom avradsland. Hans Antonsson har med hjälp av de historiska kartorna lokaliserat ett flertal ödesbölen. Ibland kan ett ödesböle ligga i en annan socken såsom Ramskore, en ödegård på bygränsen mellan Ålsta och prästbordet i Näs socken, men som hört till Bye i Marieby.
De historiska kartorna har visat sig bidra till att Antonsson funnit ett antal nya ödegårdar. Varje ödegård eller ödegårdsindikation har av honom fått ett registernummer, exvis 3417 med två delar. Den första delen har erhållit ett sifferpar 34, som anger socknen. Socknarna har numrerats i bokstavsföljd. Den andra delen 17 avser ett löpnummer alteftersom ödesbölena påträffats. På så sätt har ett ödesböleregister upprättats. Det bygger på en stor mängd källor med utgångspunkt i fornminnesregistret. Tidigare forskning har kommit fram till 324 ödesbölen. Genom att nyttja alla jordeböcker, tiondelistor, diplom och kartmaterial har Antonsson skapat en databas med 696 uppgifter hämtade ur jordeböcker. Ett ödesböle kan benämnas olika i källorna. Ett exempel på detta är Balsta ödesböle, som ligger på gränsen mellan Lockne, Sundsjö och Brunflo socknar. Det nya registret över ödesbölen innehåller allt som allt 610 uppgifter om möjliga ödesbölen. Av dessa har 38 stycken, 6%, ej kunnat lokaliseras. Salvesen kom fram till att det skulle kunna finnas 410 ödesbölen i Jämtland. Genom Hans Antonssons nya sätt att närma sig ödesbölena, har antalet utökats till 610 möjliga ödegårdar.

Ödegårdar i Brunflo socken
Inom de tre socknarna Brunflo, Revsund och Sundsjö har 70 ödegårdar kunnat beläggas utifrån nämnda kriterier. Registret omfattar för Brunflo 22 ödesbölen. 31 i Revsund och 17 i Sundsjö. De flesta utgör ängsmarker eller fäbodar, då de historiska kartorna upprättades. I analysen ingår dessutom ödesbölena Balsta, 2605 och Hållsta, 2606, som idag hänförs till Lockne socken, men som enligt länskartorna från såväl 1852 och 1923 hör till Brunflo socken. Hållsta kan i diplomen beläggas och uppges tillhöra Brunflo kyrka.
Hållsta
Kring Hållsta finns en rik sägenflora. Den berättar om Hållstakyrkan, som besöktes av kloxåsenborna i Näs socken. De hade sin väg över Korsta ödesböle, beläget mellan Haga och Valne. Kloxåsenviken i Loke och brudhällan mellan Korsta och Hållsta, nämner Viktor Behm. Det märkligaste med Hållstakyrkan skriver Gunnar Smedberg, är att det finns så starka traditioner i Lockne och att den besökts av folket i byn Klåxåsen i Näs. Vägen från Klåxåsen till Loke har i detalj utpekats. På Långmyran har man funnit spänger efter denna kyrkväg. I Klåxåsviken i Loke hade man sina båtar och för att göra fast dem en påle med en ring. Pålen skall vara synlig vid lågt vattenstånd. Flera traditioner är också knutna till Klåxåsbornas fiske i denna vik. Därifrån rodde de till Klåxås-båtlänningen i Valne, där man gick vidare över skogen till Hållsta. På denna har man funnit kavelbroar vid utdikning av myrar. Från Högsveds fäbodar följde man den nuvarande gångstigen till Hållsta. Efter den ligger brudhällan, som uppges ha fått sitt namn efter en brud från Loke by. Hon red ihjäl sig när hon skulle vigas i Hållstakyrkan. För de boende i Klåxåsen ligger denna helgedom fågelvägen betydligt närmare än nuvarande Lockne kyrka.
Traditionerna om kyrkan i Hållsta intar en särställning genom sin detaljrikedom och genom att det finns starka traditioner både i Lockne och Näs. Den ligger på ett ödesböle vid Hållstasjöns södra ände. Här sägs fordom ha funnits en kyrka. Enligt en sagesman kunde man förr peka ut några stockvarv av kyrkan. Traditionen pekar exakt ut var kyrkan, kyrkogården och pilgrimskällan legat. På platsen har sedan 1946 varje år hållits välbesökta friluftsgudstjänster. Det berättas också i sägen materialet att männen tävlade i att uppträda med stor prakt. Särskilt gällde det vem av dem som med större ståt skulle komma till julottan i Hållstakyrkan.
Balsta
Folket i gården Balsta var så ogudaktiga, att de tröskade, när kyrkfolket begav sig till julottan i Hållsta. Till straff sjönk gården ned i jorden. Gropen efter den syns än idag.
Endast två ödesbölen Lierås, 719 och Kulberg, 4418 har Antonsson inte kunnat lägesbestämma.

Lierås
Var låg nu ödesbölet Lierås? Namnet anger, att gården måste ha legat på en ås? Lierås nämns mellan Gärde och Ånsta(Lagmansgården Hagnestadha). Ånsta ligger ovan Jungfrukullen intill Vamsta. På gränsen intill Vamsta på Åkre låg Brunflos vårdkase. Den omnämns 1492.(JHD II:2:224). Diplomet berättar, att bonden Jon Benktsson av en olyckshändelse brände ner den nedruttna vätan, när han svedjade i sin skog. Han hade nu återuppbyggt den igen. Eftersom endast vårdkasen nämns, torde man kunna utgå ifrån att den gård som funnits på platsen var ödelagd.
Vårdkasen låg på en åsrygg, som sträcker sig från Gärde till Vamsta. På platsen finns två gravhögar och spår efter tidigare odlad mark i sluttningen mot Åkre by. Ändelsen Lier skulle då kunna anknyta till begreppet lid i betydelsen sluttning. Jmfr Storlien! Gården skulle då ha legat på sluttningen och varit den gård, som beboddes av den som var ansvarig för vårdkasen i Brunflo.
Namnet Li, av gno .Hlid=li synes vara från vikingatiden. Det finns såväl i Tröndelagen i Li-bygdene, Nordli och Sörli och i den norska kommunen Lier mellan Oslo och Drammen, Här finns Norges näst längsta järnvägstunnel, Lieråsentunneln, 10,7 km och en gård Li. Den norska tolkningen av namnet är skogsbevuxen ås.

Ödesbölet Böle/Opeböle 708 förefaller vara ett tidigt återuppodlat ödesböle. Det är nämligen bebott i 1540-talets jordebok. Det benämns idag Västerböle och gränsar till Optand med Vibäcken som gräns. Gården har Jämtlands tidigast belagda gravfält och redovisas i Rannsakningar efter antikviteter 1685. “Widh Ope by mellan 2:ne bäckiar neder åth Siöön äre några sammanburne Jordhögar icke alla aff lijka Stoorleek, och ofverst på huardera een Groop liggiandes huar wid annan, och kallas effter gammall härmelsse Iättehögar. För 28 Åår sedan berättas uti een af dem wara grafvitt, då några stoore Menniskobehn upkastade blefwe:Warandes okunnigt huemdeth giorde”.
Det utgör idag ett av Brunflobygdens många gravfält. Det ligger vid Storsjöstranden mellan Opeån och Vibäcken. Opeån är synnerligen vattenrik och brusar starkt nere vid Storsjöstranden. Vid Opeåns mynning fanns förr en stor kvarn i tre våningar. Den flyttades till Brunflo, där den fick bilda stommen till det stora hotellet i Brunflo.
Gården flyttades senare högre upp och utgör idag en del av Ope Gård, som ägs av Christer Persson. Ortnamnet Ope är ett ånamn med innebörden den som larmar.
Gården Västerböle är således förhistorisk. Den har återuppodlats under medeltiden. Flera förstörda gravar har framkommit vid borttagandet av odlingsrösen på gården. 1891 hittade en bonde tre ovala spännbucklor och järnsaker. 1904 hittades i ett odlingsröse en yxa, en spjutspets och en järnten, JLM 679.

Smedteg(703) ligger på gränsen mellan Lund och Stor Grytan, 165 m från Storsjöstranden. Gravhögar finns på platsen. Ödesbölet finns belagt i ett diplom från 1514 daterat Esroms kloster i Danmark. Det berättar, att bonden Oluff Jogensen tillåts bruka den kronans jord, som heter Smedeteg i Grytans tegar.

Tossviken
1666 års avradsrannsakning har en uppgift om ödesbölet Toskviken. Det är strax beläget vid Bodals by och skattlagt för tre öre silvermynt, ganska ringa av värde och kan ej högre skatteläggas.
Landsskrivaren Lars Jonsson i Bodal beklagade sig över att Fugelstamännen i Marieby samma ödesböle brukade och tillskränkte sig skogen och slåtterne runt omkring. Solbergs-och Sörvikenmännen, vilka oskäligen inträngt på ödesbölet gjorde honom i lika måtto skada och intrång här invid hans ägor. Han begärde få njuta Resolutionen tillgodo och att de icke mer inom hank och stör låge hava att vårda. Så blev också beslutat på den grund att de inte besked hade ehuru de till samma utjord eller ödesböle komne äro och i så måtto skola dess ödesböles män nöja sig vid den jord de hava inom gärdesgården samt nödtorftig Fångskog.
Enligt jordeboken för Jämtlands Fögderi upprättad på 1640-talet erlade Måns Nilsson i Fugelstad för Tåskeviken i ränta 1 daler 12 öre silvermynt och Ifvar Tholsson ibidem likaledes 1:12. Denna slåtter innehades av Fugelstaborna ända till 1927, då byn för sin ägobrist tilldelades avradslandet Lundkälen. Samtdigt avstod de Toskviken som i sin helhet tillföll Solberg och Sörviken, enligt Häradsrättens Dombok 16 Dec. 1794.

De gårdar som inte ödelades representeras dels av de gårdsnamn som nämns i diplommaterialet mellan 1450 och 1500, dels i räkenskaperna från 1500-talet. Här finner vi, att 14 gårdar är upptagna i Brunflo, 15 i Revsund och 7 i Sundsjö. Läggs uppgifterna ur räkenskaperna och diplomaterialet samman fanns 20/22 byar/gårdar i Brunflo, 20 stycken i Revsund och 13 gårdar/byar i Sundsjö.

Hornsjöböle
Hornsjöböle hörde 1750 under Vester Åkre och var tillika ett afradsland bebott år 1889. Fäbodarna lär ha varit i bruk alltsedan 1667. Fäbodvallen var 1/8 mil lång och bred. Avståndet till vallen var ½ mil. I fäbodarna hölls 4 kor vardera och tillsammans 5 ungnöt och 11 getter. Djuren hölls där 1 månad. Inget utsäde som råg eller korn såddes. Endast 1 skrinda jegelhö bärgades till ett värde av 50 dlr. Vägen som det ålåg prästbordet att sköta, bygga och bättra på var belägen ett stycke bortom Bodal österut mot Slåtte fäbodar. Enligt vägdelning 1749 befanns den bristfällig och behövde iståndsättas till en kostnad av 40:-.
År 1740 fanns en mineralbrunn vid Hornsjöberg. Den upptogs 1739 av Crono Befallningsmannen Anders Sundberg och var alltsedan dess i bruk. Den prövades 1740 av doctor Hagström och 1786 av doctor Åman och den befanns enligt Hulphers i sin jämtlands beskrivning innehålla ”fin svavelsyra med lutsalt”.
Sundberg uppges i sin ungdom 40-50 år tidigare ha hört, att bönder nyttjade källans vatten och blev ”dufne och sömnige”. Häradshövding Johan Wasell på Södergård bekostade en vacker byggnad över brunnen med flera bekvämligheter däromkring. Brunnen var belägen vid en liten sjö, gårdstjärn i sluttningen av ett berg några alnar från sjön.
För ungdomen i närliggande byar var det vallfartsort. Det var vanligt , att ”Oppgårsan” samlades kvällen före Heliga Trefaldighetssöndagen vid källan för att dricka och sedan fortsätta till Hornsjöberg och trefaldighetsvaka. Man vet med säkerhet, att det år 1747 fanns en hälsobrunn i Hornsjöböle, ”varest man till och med mottog brunnsgäster som lefde ther i oskyldigt nöje Gudi ähra med nytta”. Enligt traditionen skall även heliga Birgitta ha besökt brunnen och den har därför också fått namnet Birgittakällan.
Isidor Arnlind skriver 1953, att källan eller brunnen är grund och vattnet till densamma strilar i en jämn rännil direkt ur jorden och fortsätter efter att ha samlat sig i källan ner till tjärnen. Själva vattnet i källan smakar starkt av svavel och det är också troligt, att det innehåller radioaktiva ämnen.
Skogsstigen till källan slingrar sig fram i nordlig riktning från den väg som leder till Hornsjöberg, är fortfarande farbar för gående, men bron över den bäck som lugnt och stilla flyter ner till Toskvikstjärnen och vilken man måste passera för att komma till källan är mycket bristfällig. Stor försiktighet måste iaktagas vid övergången, enär i annat fall de murkna trästockarna kan brista och vandraren plötsligt hamna i det våta elementet.
Förr i tiden var källan mycket uppskattad och besöktes av såväl friska som sjuka personer av båda könen. De friska huvudsakligast för sitt nöjes skull och de som var behäftade med mer eller mindre svåra och olikartade krämpor för att dricka av det hälsobringande vattnet, vilket då för tiden ansågs ha en undergörande verkan mot vissa sjukdomar.
Även för ungdomen för närliggande byar var källan en vallfartsort och så sent som för ett 30-tal år sedan var det vanligt att ungdomen från oppgårsan(så benämndes förr i dagligt tal och stundom även i nuvarande tid den befolkning, som är bosatt efter vägsträckan Bodal – Berge. Framlidne häradshövdingen C.J.von Essen på Änge gård var omkring 1908 betänkt att inköpa källan jämte erforderligt markområde däromkring och på platsen bygga ett vilohem. Där skulle de sjuka få vistas under den tid de ”drack brunn” ur källan och dymedelst återhämta sina krafter.

Ödesbölet Jurike
Idag heter detta ödesböle Djurikan. Det borde egentligen heta Djurviken. 1527 finns belägget Hiuruk med bokstaven H, Hiuruk, Hiwruken och Hwnstugan, FV och som i ortnamnsarkivets uppteckningar kallas Hundtuvan. År 1527 omtalas Hwnnstwphutiern och ett ödesböle Hwndstughu.
Juriken är en vacker plats mellan Hållsta och Österböle belägen intill sjön, som gör en vik in mot land. Djur i ortnamn tyder på högvilt som älg, hjort m.fl. Här finns två gårdar. Juriken gränsar till Hållsta kyrkan.

Knöva
Knöva utgör ett av brunflobygdens två vinnamn. Knöva, 1558 Knöuffen, JR II,s.58, Knöfvans Lägden, Knöfvansänget 1854 LK 94. Knöva är ett svårtolkat namn. Endast ett äldre belägg finns. Det är svårt att se vad som döljer sig bakom namnet. I Ullånger möter oss 1535 Knefften. Torsten Bucht, som tolkat ortnamnen i Västernorrlands län utgår från namnet i Ullånger från ordet knapp i betydelsen fjäll, rund halvö och att ordet är ett vinnamn i betydelsen betesmark, naturlig äng. Han utesluter inte, att det kan vara det norska fjällnamnet kneppa. Knöva i Brunflo ligger efter den gamla pilgrimsleden och omgiven av flera äkta stanamnsbyar. Knöva är idag en stor gård om 300 har med ett avstyckat torp om 30 har. Gården ligger invid en bergknalle.

Singsjöböle
Lars Petter Hansander har i Brunflobygden 1949 en intressant artikel om Singsjöbygdens bebyggelse och utveckling, som författaren här delvis vill återge. Han skriver, att det är höljt i historiens dunkel, när de första bebyggarna slog sig ned vid Singsjön. 1466 hade Olof Gudmundsson i Grytan erhållit äganderätt till ett ödesböle som Singsjö heter i Sundsjö socken jämte kvarnstället i Singån och Trättmyran. När ingen bebyggelse inom den del av Singsjön, som ligger inom Sundsjö, tycks ha förekommit, är det uteslutet, att det åsyftar annat än det omfattande område, som är beläget inom Brunflo. Drottning Dorotea utfärdade 1474 gåvobrev till ovannämnde Olof Gudmundsson i Grytan. 1479 fastställdes gränserna som är noga angivna och omfattade en areal av omkring 5 000 tunnland. Konung Hans faställde år 1481 dessa enligt landslagens 24:e paragraf.
Förmodligen var de goda jaktmarkerna och fisket ett lockbete för avundsmän som tid efter annan uppträdde med anspråk på bättre rätt till Singsjö jordagods. Bland dessa kan nämnas den rike och mäktige Olof i Ope, som förgäves försökte processa åt sig detta jordområde. Gamle Gudmund, Olof Gudmundssons fader, fruktade det värsta om utgången, ty i brev av 1481 heter det:”Och sade Gudmund i Grytan till lagmannen Staffan i Vamsta på sin yttersta tid:Var för Guds skull min son Olof behjälplig, att han måtte behålla Singsjön, ty det är hans odel, det är sant inför Gud”.
Olofs son Anders Olofsson delar år 1532 Grytan på så sätt, att sonbarnen fingo 2/3 i alla fasta ägor, byggenskap och boskap och bo och dottern Elin 1/3 i allt utom Slåttön, där de skulle ha hälften vardera, hans dotter och barnbarn.
År 1553 säljer Ingegerd Lassedotter till sina systrar Karin och Agnes sin odel i Grytan samt i Singsjön för 45 mark i reda penningar. Ingegerd var gift med Olof Jonsson, son till Jon Laurensson i Överbyn av Blixsläkten från Kloxåsen i Näs.
Två gårdar fanns vid den här tiden i Grytan, varvid Singsjön hör till östra gården, då ingenting är nämnt om denna, då Anund Arnesson år 1551 gör jordabyte med sin broder Ketil Arnesson i Grytan på så sätt, att den sistnämnde fick Anunds hustrus arv och odel i västra gården i Grytan under det att Anund fick broderns del i Ammer.
Det uppstår tvist om de fångstgropar,”elgvonar” vid Singsjön och de lägenheter som fanns samt om kvarnstället i Singån. Här hade Hälle-och Bodalsmännen efter Baltzarfejden inkräktat och uppsatt en kvarn i ån, som de brukat hava. De hade även gått norr om Ärtersjön och förstört Grytamännens fångstgropar vid Singån samt brukat Trättmyran.

Vid hösttinget 1798 hade kyrkoherde Magni Flodalinus, som då ägde ett hemman i Grytan instämt Olof Ersson och Anders Mårtenssons änka på Åsen, vilka då innehade Singsjölägden som pant för fordran av förre ägaren å 15 rdr med yrkande, att lägden skulle utan vidare lösen gå tillbaka, då den var för länge sedan betald. Ävenså återfordrade kyrkoherden kvarnstället i Singån, som Åsmännen utan lov och tillstånd hade byggt uti, att kyrkoherden vill hava plikt på. Rätten fann lånesumman med ränta ej uppgå till det belopp som det skördade fodret var värt, varför kyrkoherden ålades att till svarandeparten utbetala skillnaden 7 daler, så snart synt är.
Beträffande kvarnstället ingicks förlikning på så sätt, att kvarnen skulle få stå kvar mot skyldighet för Åsmännen att låta kyrkoherden och dess landbor mala till sitt husbehov och nödtorft.
Vid Brunflotinget år 1700 åtalade borgmästaren Lorentz Backman bönderna från Åsen och Marset för att de olagligen tillvällat och slagit några slåtter på Persmyran kronohemmanet tillhöriga. Här nämns västra gården som kronohemman för första gången. Samma år instämdes dragonen Hans Hjort i Åsen för det han gjort skada på bävergroparna i Singsjön och dragit not i Djupsundet, fastän han icke fått någon bäver.
Böle torde även vid denna tid ha varit avfolkat, eftersom det benämns som ödesböle. Finska soldater tågade genom den intill liggande Åsen 1718. Vid avfärden sköt de på en lada, som numera finns på Olle Hansanders gård. Ladan, som idag kallas Karolinerladan har visat sig idag vara Jämtlands näst äldsta daterade timmerhus. Den har genom dendrokronologi daterats till 1477-78. Byggnaden byggnadsminnesförklarades 2000-07-05 som en medeltida byggnad av stort vetenskapligt värde både ur nationellt och internationellt perspektiv.
Längre fram i tiden fanns fäbodar på Böleslägden. De gamla kunde berätta , att en björn en natt hade kastat undan takbräderna på den låga ladugården och där tagit en ko.

Slåttön
Omkring mitten på 1750-talet bosatte sig på Slåttön dragonen Anders Glad och senare flera. År 1800 förvärvades med full rätt Böle av dragonen Lars Kjäll. 1830 förvärvades Bölet av hans söner, Erik Larsson och dragonen Olof Edler. Lars Kjäll deltog i 1808-1809 års krig och miste då några tår på ena foten. De enda fornlämningar som hittats i Böle är en kanonkula av järn och en portnyckel.
Vid laga skiftet 1832 upphörde Singsjögods att vara en enhet och drottning Doroteas gåva till Olof Gudmundsson i Grytan tilldelades flera byar som fyllnadsjord. Stensnornäset lades under Gusta. Palatset kom under Vamsta. Böle och Slåttön skulle fortfarande tillhöra Grytan. Vid Ärtersjön och Singån fick Håkansta fyllnadsjord och Storåsen tilldelades Åkre. Trättmyran kom under Berge. Håkansta fyllnadsjord blev från 1880-talet kronopark. I mitten av 1800-talet bebyggdes Hjärpnäset av soldaten Olof Hurtig och på östra sidan Kvarnsundet byggde soldaten A. Öhrbom ett eget hem några år senare.

Böle
Om Böle, som idag heter Österböle, berättar Olof Wiklund i sina dagboksanteckningar från 1820-talet följande.

Paradiset Böle.
Mina föräldrar arrenderade, då jag föddes, Lassbyns Boställe i Lockne, men det svåra missväxtåret 1812 och andra tillstötande olyckor nödgade dem att lämna bostället året därpå. Vi flyttade nu till min fars ryttartorp Böle i Brunflo.
Detta torpställe, som senare blev upphöjt till skattehemman och kom i herremäns händer är beläget 1 1/8 mil från Brunflo kyrka. Det ligger söder om stora landsvägen på ett näs, som ligger mellan två sjöar som förenas genom en å. Mina föräldrars stuga låg tätt intill en bäck, som kom från en norr om landsvägen belägen tjärn. Väster om denna bäck låg ett bondhemman, som var vår granne. Vi bildade tillsammans med två torp längre österut och byn Svedje en husförhörsrote. Torpen hette Djuriken och Knöva. Byn Svedje hade tre bönder och ett par torp. Trakten omkring Böle är av de nämnda platserna den vackraste. Särdeles skön är utsikten från ett norr om landsvägen beläget berg, som ligger mellan Böle och Djuriken. Därifrån ser man om sommaren de snöbetäckta Oviksfjällen. Därifrån framskymta såsom silverbälten mellan bergen och skogarna Locknesjön och en mängd andra smärre sjöar. Det var på detta Böle som den skönaste perioden av min barndomstid förflöt.
År 1816 bytte mina föräldrar bort detta torp. De bytte med en ryttmästare Martin. Av honom erhölls ett annat torp, som skulle uppbrytas från ris och rot och som låg 1/8 mil österut intill det förr nämnda Djuriken. Här uppsattes en stuga. Först bodde vi dock en tid i Djuriken, Hösten 1817 flyttade vi från Djuriken till det nya stället som egentligen hette Hundtuvan.

Hundtuvan
Hundtuvan uppges i ortnamnsarkivets handlingar som ett ödesböle åt gården Österböle, som brukade detta som fäbodar och slått. Hundtuvan skall i äldre tid ha varit fäbodar till gården Knöva, 1558 Knöffuen, JR,s58.
Hundtuvan är ett högt beläget ställe. Därifrån ser man också mitt i sommaren de snöbetäckta Oviksfjällen. Hundtuvan betraktar jag som mitt egentliga fädernehem. Stället bär spår av gammal odling. Sagan berättar, att där bodde en mäktig man i forna tider. Han hette Eskil och var så rik, att han skodde sina hästar med silverskor. Sannolikt är väl, att det förr varit ett hemman, som blivit ödelagt, kanske under någon pestsjukdom.
Namnet Hundtuvan skrivs i äldre handlingar Hundstugan. I gårdshandlingar för Grytan omtalas 1527 ett ödesböle Hwndhstughu ok Hiuruk, som ligger i Brunflo socken. Fornvårdaren X:3,s.184.
Glemmesta/Linehäll
Ett förbisett stanamn i Brunflo är gården Glemmestad 1531, Glemstad 1562, Glämmestad 1734-35, Glimstad. Glems gård ägs av bonden Jens Arnesson i Grytan på 1530-talet och utgör den mellersta gården i Böle, nuvarande Österböle, enligt akt 7 i Lk. Gården kallas då även Glimstad. Idag heter gården Linehäll alltsedan början av 1800-talet, då man odlade Lin på gården.
Glemmesta(715) ägs också av bönder i Fanbyn och Grimnäs enligt ett diplom från 1530. En karta från 1734-35 anger två hemmanssymboler. 1755 nyttjas det mot avrad av tre bönder, två i Tavnäs och en i Mjösjö. Femgårdar finns där 1845.

Lövberg ödesböle/ Lövberget
Biskopsgården Södergård och Brunflo kyrkas marker är en stor egendom. Till kyrkan hör under 200 år den gamla gården Änge i Brunflo. Den synes ha kommit under kyrkan i samband med Digerdöden, kanske som en donation, då kyrkan även får fler gårdar. Den säljs år 1535, men ytterligare en gård synes ingå i Södergård. Till Södergård hör nämnligen Lövberget, som är en ödegård /ödesböle, (JFT B3,s.57 f) som omnämns 1550 under Brunflo kyrka, enligt rannsakning, som prosten Erik Andersson i Oviken gör. Han ställer på prostetinget i Brunflo 1550 frågan om Lövberget är kronans eller kyrkans egendom?
Brevet berättar om ödegården Lövberget, att när kyrkoherden Erik i Sunne under den tid han var lille Nils kaplan hos kyrkoherden Nils, denne lät hugga skogen av gården Lövberget. Vid rannsakningen vittnade också Anders Kettilson och Henning i Optand, att gamle Jon Erichsson i Optand under Carls tid(1480-talet) som kyrkoherde i Brunflo bjöd honom XI marker för gården Lövberget.
Björn Olofsson i Gärde vittnade på sin morfars ord, att gamle Peder på Berge, sagt att gården gett kyrkan 2 pund järn i avrad varje år. Likaså vittnade denne, att han åtvardat kyrkoherden Nils Matthiasson samma Lövberget 22 år tidigare med samma förord, att han skulle ge kyrkan 2 pund järn om året, vilket han också gjorde
Enligt akt 70 LMK, ligger St Olovskällan vid Lövbergstorpet, som tillhör prästbordet. Traditionen berättar, att St Olov under sin färd till Norge rastade vid källan. Den gamla vägen från kyrkan, den s.k. Pilgrimsvägen, gick också förbi källan. Fale Burman antecknar 2/10 1798 “Besåg St Olofskälla, nedanför ett torp under Prestbordet, som heter Löfberget. Utom denna Källa, syntes många Källsprång i bredd, nedom en och samma backe. Ett af dem var isynnerhet häftigt”.
Om Lövberget heter det i ett brev från 1500-talet, att det var ett urfjäll. Fjäll och berg är typiska naturnamn. Fjäll är besläktat med fält och betyder högslätt, kal höjd. Fale Burman berättar 1798, att ”En sten tros ha blifvit kastad från Frösön emot Brunflo kyrka, men ej hunnit längre än till Löfbergstorpet. Detta Urfjäll hade fordom 1 tunnas utsäde och räntade till Brunflo kyrka 2:ne pund järn.”
Vi kan således se, att intill Södergård finns ytterligare en gård vid St Olovskällan. Den har gett upphov till namnet Brunflo och är således centralgården, som får ge församlingen namn. En kompromiss har tydligen ägt rum i medeltidens första skede, då centralgården försvinner, men ej namnet. Det intressanta är att den järnframställning, som framskymtar i utgrävda gravar på Södergård likaväl kan knytas till denna gård som Södergård.
Ett stort antal gravar på området, knyter samman gården Södergård med gården Brunflo, där nuvarande skolmuséet ligger och tidigare klockarebostaden fanns. Gården brukades 1763 av änkan Brita Larsdotter mot viss årlig avgift till kyrkan. I skrivelse till domkapitlet 29 dec.1806 heter det:”Likaledes har av ålder nyttjats under prästbordet och nyttjas ännu mot 2 lispund järns avgift till kyrkan eller i dess värde i penningar en kyrkoäga kallad Löfberget i stöd av pergamentsbrev från 1550”.
I nådigt brev av 12 maj 1857 medges av K.M. att lägenheten Löfberget skall avsöndras från Brunflo prästbord till boställe att användas för Brunflo och Marieby församlingars folkskollärare, som tillika skall vara organist och klockare. Organist och folkskollärare är Olof Lidin, en duktig och drivande person, som förmår församlingen att bygga en skola i Brunflo på Lövberget. 1865 efter 946 dagsverken är skolan färdig att tas i bruk. Den nyttjas i 89 år fram till 1954, då Kastalskolan ersätter den. Lokalerna kommer sen att nyttjas som militärförråd fram till 1985. 1989 får Brunflo hembygdsförening uppgiften av Östersunds kulturnämnd att skapa ett skolmuseum. 1995 inviger skoldirektör Torsten Ahlberg Brunflo skolmuseum på Lövberget. Det har nu drygt 8000 föremål dataregistrerade. Muséet speglar skolans undervisning och utveckling i Storsjöbygden från folkskolans tillkomst 1842 och fram till 2000.

Antonsson redovisar vilka gårdar i Brunflo, som inte ödelades under senmedeltid. Namnuppgifterna till dessa gårdar kommer dels från diplom mellan 1450 och 1500, dels från 1500-talets räkenskaper, 1543/6-1571. Inom de tre socknarna anser Antonsson, att Brunflo har den i särklass äldsta bebyggelsen av de tre. Inom socknen finns många förhistoriska gravar av högtyp. De kompletteras med förhistoriska ortnamn som Odensala och Torvalla. Många gårdar framträder med ändelsen -sta och by, som dateras till vikingatid och tidig högmedeltid. När de uppträder utan gravhög, så torde man få utgå från att de tillkommit under högmedeltid. Sammanfattningsvis finns två förhistoriska bygder, en i Brunflo kring kyrkan och utmed stranden norr om Storsjön och en i området kring Sundsjö kyrka. Under medeltiden förtätas dessa bygder. Bebyggelsen i Brunflo sprider sig söderut mot Hornsjön, Bölesjön, Hållstasjön och Svänglingen.

Ödesbölenas läge
De flesta ödesbölena kan lokaliseras längre bort från kyrkan än de bebyggda gårdarna, men det finns skillnader mellan socknarna. Skillnaden är störst i Brunflo socken och minst i Revsund. Avståndsskillnaderna mellan ödesböle och ej ödelagd gård kan statistiskt bearbetas.
De tre socknarnas ödesbölen är relativt jämnt spridda inom socknarna. De ligger såväl centralt lokaliserade som perifert. Ödegårdarna kan dock betraktas som perifert belägna, även om det finns ödesbölen som Lövberga,704 och Ånsta,720 som inte ligger mer än 500 meter från kyrkan i Brunflo.
Hans Antonsson har också undersökt om vissa jordarter lämpat sig bättre för odling. De jordarter, som dominerar är dels den moiga moränen, dels den kalkhaltiga moränleran. Övriga jordarter utgörs av grus, grovmo, sandig morän och pinnmo. I Brunflo finns mycket moränlera, men lite moig morän. I Revsund är situationen den omvända. Sundsjö utgör ett övergångsområde. I Brunflo är det inte en slump mellan jordart och ödegårdar. För Brunflo är det således vanligare, att de ej ödelagda gårdarnas åker var lokaliserad till moränlera. Ödesbölena låg en aning oftare lokaliserade till moig morän.
Såväl ödesbölen som ej ödelagda gårdar förekommer vid stora sjösystem. Sjöarna fungerar som värmemagasin mot slutet av sommaren, vilket hindrar sommarfrosten. En jämförelse mellan de tre socknarna visar på stora regionala skillnader för ödesbölena i Brunflo och Sundsjö. I Brunflo socken ligger 17.6 %(3 av 17) invid en stor sjö, medan 47%(8 av 17) ligger vid en liten sjö eller ett vattendrag. I Sundsjö socken ligger 26,7%(4 av 15) av ödesbölena vid en stor sjö mot 60%(9 av 15) ligger intill en liten sjö. Endast 5%(1 av 20) av gårdarna i Brunflo låg intill en liten sjö. 45%(9 av 20) låg invid en större sjö. Det finns således en möjlighet att ödesbölena riskerade sommarfrost.
Ödesbölenas geografiska läge över havet visade sig inte ha betydelse för ödeläggelsen. Det- samma gällde för jordarterna. En viss betydelse kan tidpunkten för skörden ha haft. Slutsatsen blir, att ödesbölena låg en aning sämre till i terrängen än de gårdar som inte ödelades.

Det huvudsakliga åkerredskapet i Jämtland under tidig modern tid var högplogen. Janken Myrdal anser den vara belagd redan 1460. Till skillnad från årdret vänder plogen på jorden med hjälp av vändskivan. Plöjer man åt samma håll varje år flyttar åkerjorden sig i en viss riktning. Plöjer man runt en åker med riktning in mot centrum bildas efter hand en förhöjning eller rygg i centrum, eftersom tiltan läggs åt samma håll. Sannolikt har det i Jämtland skett en övergång från årderbruk under högmedeltid till ett plogbruk under senmedeltid.

Hur ägdes och nyttjades ödegårdarna?
Den traditionella uppfattningen är att ödesbölena inte kom att återkoloniseras efter agrarkrisen som i övriga Sverige. Fornminnesinventeringen har också styrkt detta. Idag känner vi deras exakta läge genom kartmaterialet. Kartorna ger svar på hur och när ett ödesböle återkoloniserades och vilka som brukades kollektivt. Vi har exempel från Singsjön, att man noga höll på äganderätten till marken.
Utmarken var oftast skog och fjäll. Runt inägorna låg skogen, som ofta omfattades av skattemilen. Utanför denna låg avradsmilen, Ägandet beskrivs av lantmätarna som att skogen nyttjas enskilt eller med närliggande grannar. Kreaturen gick ofta klöv om klöv i skogen.
Många gånger beskriver lantmätaren vilka övriga gårdar som berörs. Lantmätaren Nils Spole skrev år 1710;”...den oskifta utmarken som Grytan, Håkansta, Sörgården och Prästegården har”. Ofta nyttjades skogen gemensamt med omkringliggande grannar. Såväl Håkansta som Grytan hade del i Prästbordets skog utan att Prästbordet hade del i deras skogar. Antonssson skriver, att denna hopflätade bild kan tänkas spegla en samhörighet från äldre tid. Han anser, att Sörgården och Vamsta skulle kunna ha avdelats från Grytan och Håkansta. Efter delningarna ägde Grytan och Håkansta skogen gemensamt med dessa båda byar. Efterhand släppte Sörgården och Vamsta till mark, så att en prästgård kunde etableras. Grytan och Håkansta ägde fortfarande del i samma skog, men för Prästbordet fanns det ingen anledning till ägande i Grytans och Håkansta byskog som däremot i Sörgården och Vamsta byskog, eftersom den hade avknoppats ur dessa gårdar. Av annat källmaterial vet vi att Prästgården bildas genom en avstyckning av Södergård genom ärkebiskopens upplåtelse av 1/3 av Södergård till prästbord i Brunflo 1324(JHD I:27).

1568 års jordebok utgör den bästa källan för ödegårdsforskning, men den anger inte vilka nyttigheter ett ödesböle omfattade och hur det var avgränsat. Den vanligaste föreställningen är att ödesbölena endast utgjorde ängsmarker. Diplomen ger en annan bild. Av två brev från 1527 om Jurike och Hundtuvan, ser man att marken även avser skog, då skogen uppräknas.

Jurike gränsmärken överensstämmer med diplomets angivelser. Förutom den forna inägomarken som var hårdvallsäng omfattade ägorna även skog och en rad sidlänta ängar. Kartorna visar således, att ett ödesböle omfattade både hårdvallsäng från den gamla gården och ett bestämt ägoområde med tillhörande skog och sidvallsängar. I diplomet framgår, att från Juriketjärnen(Hundtuvetjärn) så skall gränsen löpa söderut tills dess att en ladslått(äng med en hölada) tar vid, varifrån gränsen sedan föjer vintervägen ut i Hållstasjön. Vintervägen är utritad men utgör ej gräns.
Ödesbölen kännetecknas idag av fossil åkermark Annan typ av mark kunde också höra till ödesbölet, enligt uppgifterna om Jurike.
Vi ser av diplomen och kartorna, att ödegårdarna går i arv, men även försäljs och byts. Kartmaterialet visar, att Hållsta hade tre ägare.
Bjärte
När ödegården Bjärte karterades 1708, ser vi, att ödesbölet brukades 1/6 av kronobefallningsmannen Bertil Alander på Stor Grytan, men att även Vamsta nr 1-3 brukade Bjärte. Enligt 1666 års avradsbrev har kronobefallningsmannen Jonas Berg på Stor Grytan och Vamsta bönderna anlagt fäbodar i Bjerte. Kronobefallningsmannen är den störste bonden i Brunflo enligt förteckningen. Han brukar hela 8 tunnland. 3 hästar, 20 kor och 40 getter går på hemskogen, men däremot finns inga djur i Bjertevallen, som ligger 1½ mil från Grytan. Däremot bärgar han 1½ skrinda jegelhö och 3 skrindor starr till ett värde av 80 dlr. I kolumnen för övriga upplysningar uppges, att den myckna boskap befallningsmannen har nu håller till hemma, sannolikt i fäbodar på hemskogen, då sådana fanns på Störåsen och Storbränna i Grytan. Övriga bönder i Bjerte är Måns Olofsson, fänrik Westring, Mårten Jonsson och Kristoffer Nilsson i Vamsta. De håller sammanlagt 6 hästar, 33 kor och 60 getter på hemskogen, men dessutom 6 hästar, 11 kvigor och ungnöt samt 50 getter i Bjerte. De odlar intet, men däremot bärgas både jegelhö och starr till ett sammanlagt värde av 340 dlr. Djuren födes 3 månader i Bjerte.
Bjärte omnämns första gången 1568, Bierta, som en ödegård, varför den torde vara betydligt äldre. I äldre dialekt uttalas namnet Bjä-ärt med betydelsen “område, vattensamling eller dylikt med bjärt färg, något som är ljusare än omgivningen”. Bertil Flemström anser, att det sannolikt är Bjärtetjärnen som har med namnet att göra. Nuvarande Bjärte by återupptogs på 1820-talet.

Av diplomen ser vi också, att ödesbölen inte alltid lydde under en och samma gård, men de kunde höra till samma släkt. De kunde beskattas i en annan by, men tillhöra samma släkt. Tydligt är, att det redan under 1400-talet fanns flera ägare och brukare av ett ödesböle. Tre ägare har inte utgjort något hinder för återkolonisation.

Slåtte(721) ägs enligt diplom från 1510 av tre bönder, två i Gusta och en i Lund. På sockenkartan för Brunflo finns två gårdar utritade. Namnet kommer av att en lada slått bärgades.
Betet organiserades ofta kollektivt. Ödesbölena brukades som fäbodar. När vallen närmast fäbodstugorna hade slagits och höet hässjats, kunde kreaturen få beta det som lämnades kvar.
Om ett ödesböle med tillhörande skog låg insprängt inom andra byars gemensamma skog, har marken för ägarna fungerat som ett kollektivt kreatursbete på ödesbölets skog. Den nu presenterade genomgången visar, att det sker en ändring av ödesbölenas funktion.

Hornsjöböles mark(710) är på en karta från 1776 och på en karta från 1822 upptagen som enbart ängsmark(lägd). På sockenkartan registreras två nybyggen som regelrätta hemman.

Kartorna visar således, att ödesbölena genomgår en förändring från ödelagd gård till äng, från äng till fäbod och slutligen till permanent gård.
Granskningen av ödesbölena visar, att de säsongsvis nyttjas som fäbodar för att därefter övergå till torp eller gårdar. Denna återkolonisation inleds redan under 1700-talet. Ibland motverkas återkolonisationen av den samverkan som sker i nyttjandet av ödesbölena.

Sammanfattningsvis kan vi se, att åkerbruket får en allt viktigare roll under högmedeltiden. Ödesbölena representerar i huvudsak gårdar från högmedeltiden, som blir öde huvudsakligen genom digerdöden, men även genom klimatförändringar, vilket klimatstudier visar. Samtidigt var ödegårdarna i högre grad exponerade mot norr, vilket medförde färre soltimmar. Ödeläggelsen sker såväl inom centralbygderna som i perifera områden. Orsaken till ödeläggelsen i de centrala bygderna kan dock i vissa fall förklaras på annat sätt. Demografiskt försvinner således ett antal gårdar som egen ekonomisk enhet. De blir ödesbölen i källorna. Den största ödeläggelsen äger rum mellan åren 1350 och 1430, men ända in på 1500-talet finns spår av den. Från att först ha utgjort ängar blir ödesbölena fäbodar för att drygt 300 år senare åter bli gårdar.