Föreställningarna om forntidens religion stimulerar fantasin. Frestelsen att tolka in en gammal tids kult i våra ortnamn har ibland lett på villo spår, exempelvis som i Torvalla, Torwal och Torwalla JHD II 315, där ej guden Tor utan torr jordmån ligger bakom uppkomsten av ortnamnet. Dialektalt uttalas namnet Tårrvolln, som är det nutida uttalet hos äldre invånare i Torvalla. Det är frestande att tolka Torvalla av guden Tor, då byn gränsar till Odensala, som är ett gudanamn. Carl Göran Ekerwald gör den tolkningen liksom med Andersön. Studerar man naturen i Torvalla, kan man lätt se, att byn ej kan vara förhistorisk, möjligen tillkommen i skiftet mellan hedendom och kristendom, Här finns gott om odlingsrösen. Två bevarade gravhögar finns i sluttningen intill den ursprungliga  gården. En spjutspets, JLM 888, som dateras till 800-talet har hittats i byn liksom en malsten, JLM 397. Fram till 1989 fanns också ett fångstgropsystem om 20 gropar i Torvalla. Gården Torvalla bör således ha anlagts under vikingatiden. I medeltidens slutskede fanns här fem hemman.
Guden Tor var i mellansverige mer populär än Oden. Det är skillnad om ett namn börjar med Tor eller Tors. Tor är något annat. Torsnamnen är kultiska i den mån inte det vanliga personnamnet ingår.
Att asagudarna och deras tempel lever kvar i många av våra ortnamn är dock odiskutabelt. Det är lättare att se,  att en central plats kan ha ett kultiskt namn än en i bygdens utkant. Men också en enskild gård, kan ha haft en helgad plats likaväl som att det fanns helgedomar för ett större område. Att så många kultiska namn lever kvar, tyder på att den nya religionen kom stillsamt och kristningsprocessen tog lång tid.

I asaläran var Oden den viktigaste guden. I vårt Odensala, Odhinssal JHD I 145, är det således guden Oden som avses. Odensala består av två ord. Det är guden Oden och al eller Oden och sal. Sal betyder stort hus. Al betyder helgedom. Namnet antyder således, att Oden dyrkats i ett stort hus, dvs. någon form av helgedom.
Oden dyrkades ofta i en lund. Det anger Odennamnen från andra delar av vårt land. I Odensala fanns förr en gård som hette  Salgården. I Odensala finns ett gravfält om nio gravhögar i närheten av den gamla gården. En av dem är en av Jämtlands största med en diameter  om 20 m och en höjd om 2,5 m. 1890 hittades kol och aska  i kanten av en hög, Olsson 1891: 61  1896 påträffades två ovala spännbucklor, som dateras till 900-talet, JLN 599. Vid sekelskiftet påträffades två spjutspetsar, JLM 1134 och JLM 12445:359. Den ena dateras till 400-talet och den andra till 700-talet. En av byns gravhögar undersöktes 1962  av Margareta Biörnstad, men endast två små brända ben hittades, SHM 28026; Biörnstad 1952 A.
Odensala hög, omnämnd 1760 och Sunn utgör nuvarande Östersund. Slutligen kan nämnas, att Odensala 1550 var en av jämtlands största byar med sex hemman. Odensala är således en förhistorisk by, där guden Oden dyrkats.
Osammansatt kan Lund, Lund 1311.1312, JHD 18, beteckna en helig lund. I Brunflo har vi två Lundnamn. Det ena ligger intill gården Grytan och det andra i byn Hälle. Beträffande västra Lund, så kan det ha varit en helig lund för bonden på Stor Grytan. Väster om gården hade han sitt hednatempel. Här låg förr enligt 1800-tals traditionen  en kyrka och på 1700-talet fanns här två heliga kors från pilgrimstiden, det ena vid kyrkplatsen och det andra på gränsen mot byn Optand. På kyrkplatsen  hittades i början av 1900-talet ett hamrat guldband och en stenbeläggning. Bandet är 57 cm långt och 0.3 cm brett. Det dateras till folkvan- dringstid, JLM 12846. Gudmund Asmundsson, som ägde gården Grytan på 1400-talet var kyrkosmed, dvs. kyrkobyggmästare. Han bör således ha uppfört den kyrka, som i traditionen levt kvar till 1900-talet.
I byn Lund finns en gravhög intill den ursprungliga gården samt ytterligare en hög 200 meter från gården. I närheten av platsen för det andra korset vid gränsen  mot Optand finns ytterligare tre gravhögar. Lund är således en förhistorisk by. Från kultplatsen, där korset stått invid gränsen till Stor Grytansgården och den sägenomspunna kyrkplatsen, har man en hänförande utsikt över Storsjöbygden.
I byn Lunne saknas fornlämningar, men på grannbyn Gärdes mark finns en gravhög, som sannolikt hör samman med den ursprungliga gården Lunne. 1960 hittades en runristad sländtrissa i Lunne, SHM 28996, efter den gamla pilgrimsvägen, Från Lunne finns ytterligare fynd av två sländtrissor från medeltiden, JLM 17582. Huruvida Lunne varit en offerplats går ej att avgöra. Dock är sannolikt  byn från förhistorisk tid med sitt läge efter den gamla farmans-och pilgrimsleden genom Brunflobygden.

Frösön innehåller Frös namn och Norderön  Njords namn. På båda öarna finns byar, som heter Hov. Ordet för tempel i äldre isländska  ortnamn är Hof, det enda som levde under landnamnstiden, dvs. den tid islänningarna satte namn på sina gårdar och ägor. Ordets egentliga innebörd är förhöjning. Därför kan inte alla Hov tyda på den gamla kulten. Betecknande för de jämtländska Hovnamnen är att i Hovbyarna finns kyrkor byggda. Möjligen har vi också ett Hov i Lit och Ragunda. De två sistnämnda är föga kända. Kyrkan i Hackås ligger på gränsen mellan Hov och Billsta och egentligen ej i Hov. Märkligt är att vi inte har ett Hovnamn i Brunflo.
Ett annat gudanamn är Ull, som förknippas med ett vij, som namn på en by vid Näs kyrka. Ett ullvi finns också i byn Sanne i Hackås. I byn Optand möter vi namnet Vibäcken, som skulle kunna tänkas anknyta till en offerplats. Tyvärr saknar vi äldre belägg för namnet, som kan betyda skog. Av intresse är dock att Vibäcken rinner ner till Storsjön just vid platsen för den ursprungliga gården i Ope.
Al, som vi möter i vissa ortnamn såsom Ålsta i Näs kan vara ett gammalt ord för tempel. Flemström tolkar al i byn Ålsta som ett personnamn.

Till  ORTNAMN  I BRUNFLOBYGDEN

Åter  till STARTSIDAN