Brunflobygdens fäbodar.
Fäbodarna i Brunflo är mycket gamla.De kan ledas tillbaka till vikingatiden. I källmaterial från tidig medeltid kan vi spåra våra fäbodar. Från Norge berättas om fäbodar under vikingatiden. Eftersom vi har tidig norsk bosättning i Jämtland under 1100-och 1200-talen, så kan vi utgå ifrån, att de, som bosätter sig här fortsätter som i Norge med djur i fjällen och i skogen sommartid för att dryga ut vinterfodret. Den norske forskaren Edvard Bull gör gällande, att det norska fäbodsystemet var det viktigaste i Jämtland, vilket ger belägg för detta.

Skallagrim på Island
Från Island berättas om den store landnamsmannen Skallagrim. Han fann, att djuren, som gick på fjället blev fetare. Han byggde därför gård uppe på fjället för att folket skulle kunna hålla djuren där. Adam av Bremen skriver 1070, att kreaturen i Norge på arabiskt vis tillbringar lång tid i ödemarken.Orsaken till att man anlade fäbodar är att gårdarna var så små, att betes-och slåttermarkerna ej räckte till hemma på gårdarna. För att finna mer foder åt boskapen, tvingades man flytta kreaturen till gräsrika ställen i skogen eller till fjällen för att fylla behovet av vinterfoder.Vissa av gårdarna i Brunflobygden höll djuren sommartid uppe i Oviksfjällen, men även i Ansätten, Hotagsfjällen, 10-12 mil från hemmagårdarna.

Nyodling under medeltiden
Under medeltiden svedjade man en hel del för att få tillgång till mer mark. Namn som Våle, Svedje och Brännan antyder detta.1492 brände bonden i Åkre ner vårdkasen i Brunflo, när han svedjade för att få tillgång till mer mark. Vi har flera ortnamn, som antyder detta. Man brukar, när det gäller fäbodar tala om fäbodar-avradsland och ödesbölen. Ödesbölen var ödelagda gårdar, som nyttjades som fäbodar. De äldsta fäbodarna anlades på avradslanden, som var ytterområden, oftast samfällda utmarker, som låg på gränsen mellan två socknar, exempelvis mot Kyrkås, Lockne och Sundsjö. Magnus Lagaböters Landslov stadgar om frihet att inrätta sommarsätrar i allmänningen. Namnet fäbod är av ganska sent datum. Man talar i Storsjöbygden ej om säter utan endast om bodar, buan på jamska. Namnet Bodal i Brunflo, tidigare Bude, är från början namn på en fäbod, som blivit en gård och senare en by. Samtidigt buför Bodalsbönderna i ett senare skede till Oviksfjällen.  Andra ortnamn, som anknyter till fäbodskötseln är Slåtte, som kommer av att platsen gav en lada slått. 

Allmänningen - avradslandet
År 1479 har vi belägg, att Ope-och Grytansbönderna nyttjade allmänningen som avradsland. De arrenderade området som vi idag kallar för Lundkälen, men som då endast hette Kälen. Ett annat område var Åsen, som senare blev Gräfsåsen.År 1315 möter oss första belägget på fäbodställe på avradslandet. Avradslanden var skattlagda. De är genom skattemilen och avradsmilen till omfattningen angivna. Skattemilen var skogstrakten närmast gården. Den andra milen kallades avradsmil. Bortom den fanns allmänningen. Fäbodarna i Brunflo låg både på hemskogen och på avradslandet. För avradslandet betalade man under medeltiden skinnskatt i form av ett ekorrskinn. Sen höjde man skatten till ett hermelinskinn för varje rök eller matlag.

Avradsbönder på 1570-talet
Avradsbönder i Brunflo på 1570-talet är Lasse i Optand, Faste i Åkre, Pall i Gusta och Per i Våle. Tord i Solberg erlade skatt för en ödejord. Olof i Grytan och Sigurd i Lund betalade i gråskinn. Från 1567 har vi uppgifter på många gårdar i Brunflo som nyttjar avradslandet som fäbodar. Singsjön, Slåttön, Hundstugan och Juriken är ödesbölen, som man nyttjar för fäbodbruk.
Första gången ordet fäbod förekommer i Brunflo är 1597 i samband med ett arvskifte i Optand. Vi har mycket källmaterial, som berättar om fäbodar. Genom  så många krig Jämtland utsattes för såsom Nordiska Sjuårskriget, 1563-1570, Kalmarkriget, 1611-1613, med Baltzarfejden 1613 och kriget 1643-1645, Hannibalsfejden, så får vi vetskap om många fäbodar i Brunflo. Efter de här krigen, görs rannsakningar.  Bönderna  tvingas inför de nya makthavarna uppge var de har sin mark, som de nyttjar som betesmark.
De äldsta fäbodarna i Brunflo är anlagda på avradslandet. Henning Tideman uppger 1570 Gräfsåsen, Kälen, Bjärte, Hornsjö, Böle, Gärde, Slåtte och Hållsta som ödesbölen. De nyttjas som fäbodar, slått och skog.
1649 och 1666 genomförs avradsrannsakningar i Jämtland. Genom dessa får vi veta, vilka bönder, som nyttjar avradslanden. 1766 genomförs en särskild fäbodrannsakning, som är synnerligen ingående, då den anger hur många djur, som gårdarna höll och hur mycket hö, som slogs på de olika myrarna. Vissa byar har inga fäbodar enligt rannsakningshandlingarna. Ändock får vi vetskap om, att de har fäbodar på hemskogen genom andra avhandlingar. Bönderna höll alltså fäbodar både på sin hemskog liksom på samfällda utmarken. Det intressanta med de äldsta fäbodarna i Brunflo.är att de tycks ha haft en dubbelfunktion. Sommartid nyttjades de för djuren och för foder, som slogs på fäbodvallen. Vintertid tog man upp myrmalm ur myrarna. Malmen torkades och brändes. Vi finner spår av myrjärnsframställning med stora slagghögar i fäbodarna. En hel del namn antyder, att det förekommit järnframställning, men även andra saker  som odling av grönsaker som kåhl, främst av militära personer som anlade fäbodar.På Grytan möter vi namnen Malmbacken och Brännbodarna.

Laga skiftet
Laga skiftet medför, att det anläggs ett stort antal nya fäbodar. Framförallt är det torparna, som förutom torpet även bygger en fäbodstuga. Mängder av synekontrakt berättar om detta. På många av fäbodvallarna byggs nästa lika många hus som hemma på gården. Beroende på var mjölkkammaren placerades, kan man skilja mellan äldre och yngre fäbodstugutyper. På de yngre avbalkades ofta mjölkkammaren, så att det blev en förstuga av halva mjölkkammaren. Den låg alltid på gaveln av fäbodstugan.

Vittran i fäbodarna.
Vittran förknippas ofta med fäbodarna. Bönderna tvingades flytta sina stugor för att ej komma i onåd med vittran eller de underjordiska, som de också kallades. Detta är synnerligen markant i Opes fäbodar, men de figurerar både på Grytan, Håkansta och i Åkres fäbodar Kolåsen samt i Hållsta.

Olsmäss
Med fäbodarna förknippas ofta fester för att fira vissa helger som Olsmäss. Då bjöds på våfflor, grädde och hjortron. Ofta kom man tågande från byn med spelman i täten. På kvällen blev det dans i ladan till dragspel och fiol av bygdens spelmän. Logerna gjorde också utflykter till fäbodarna.  Sammanfattar vi framställningen av fäbodväsendet i Brunflo, kan vi konstatera, att Brunflo haft fäbodar både i fjällen och hemma i Storsjöbygden. De äldsta fäbodarna ligger långt från gården, oftast på de områden, som bönderna arrenderar av kronan, den s.k. allmänningen, som avradslandet kallas. Man odlar på fäbodvallen, som ibland övergår till att bli bofast  som gård eller by, Lundkälen, Bjärte och Gräfsåsen är exempel på detta. Ibland blir gården  eller byn ödelagd på grund av nödår, men även genom pesten. Den ödelagda gården, som får beteckningen ödesböle kommer att brukas som fäbodland. I rannsakningsprotokollen finner vi ett antal sådana. Fäbodvallen kom således att bestå av ett antal hus. Förutom själva fäbodstugan, som var spartanskt möblerad, fanns ladugård och get hus. Till fäbodvallen hörde också lador och ett enkelt kokhus. Kokhuset/störres eller störris/ var en byggnad med ett tak försedd med eldstad, där man höll till vid ystning och kokning av vassla. Namnet störåsen förekommer på Grytan. Till fäboden fanns också alltid en kallkälla. Mjölkkammaren var försedd med hyllor och stänger på vilka man ställde mjölktrågen. Förberedelserna för vistelsen i fäbodarna började redan under våren, då man gjorde nödvändiga reparationer på gärdsgårdar och stängsel. En viktig sak var att se till att taken var i gott skick. Virke skulle fraktas upp. Vedbehovet för sommaren skulle fyllas. Före buföringen skulle stugorna fejas och skuras. Sängkläderna vädras och laggkärlen ställas i vatten.  Efter mjölkningen skulle djuren släppas på bete. Sedan vidtog beredningen av smör och ost. Mjölken från föregående dag hälldes upp i tråg i mjölkkammaren. Den skulle skummas, så att man fick flöten, grädden för sig. Det mesta av skummjölken  användes sedan till ostberedningen. Vasslan togs till vara för beredning av messmör och mesost. Kokningen skedde i en stor kittel i det s.k. störreset.
I och med Laga Skiftet anläggs nya fäbodar allt närmare hemgårdarna, ofta av torparna på gården. En gård kom härigenom att få flera fäbodar. Sin största utbredning får fäbodväsendet under 1800-talet. Den genomgående förändringen av marken, när den skiftades, innebar samtidigt, att byarnas gamla slåtter och bytradition upplöstes. En orsak till fäbodarnas försvinnande var också tillkomsten av mejerier  på 1880-talet.
Dagens moderna jordbruk har medfört att nyttjandet av fäbodar blivit både orationellt och oekonomiskt, varför fäbodarna upphört. De har blivit våffelbodar eller flyttats hem och rustats upp som sommarstugor, varigenom de bevarats för eftervärlden.