Brunflobygdens Byar, Gårdar och Torp i

Jordeböcker, Tionde- och Husförhörslängder, 

Kartor och Ämbetsberättelser
En studie om " Bonden i kulturlandskapet Brunflo"

Brunflobygdens byar, gårdar och torp är ett fascinerande avsnitt i Storsjöbygdens historia. Medeltiden fascinerar på många sätt. Ur förhistoriens dunkel träder under medeltiden de första mera konkreta uttrycken för samhällsliv och rumslig organisation fram. Lagar och förordningar, ekonomiska handlingar, kartor och andra skriftliga dokument belyser vår bygds tillkomst. Liksom kulturlandskapet i våra dagar starkt förändras, så sker samma sak under perioden 1ooo till 15oo e. Kr. Det är under denna period, vi första gången  ser genom gårdshandlingar, att människor bor här i Brunflo. Vi får vetskap om vilka de är och vad byarna heter, som de bor i. En enorm uppodling äger rum under denna period. Fornlämningar visar var människorna bor.
Brunflos forntida bebyggelse
Brunflo är jämte Frösön den bygd, som är rikast på järnåldersgravar i Jämtland. Många gravar har förstörts vid tidigare exploatering av jorden. Ändå finns mer än 125 lagskyddade fornlämningar kvar dolda i marken.  Det odlade landskapet är uppbyggt på en rad naturliga terrasser, som varit bebodda alltsedan förhistorisk tid. Brunflo kyrka och kastal dominerar den mellersta terrassen. Här finns också bygdens flesta fornlämningar. Innan järnvägen drogs fram genom nuvarande  tätorten Brunflo var den en ren jordbruksbygd. Den växte fram ur fyra större gårdar - Backen, Lillviken, Storviken och Änge. Idag omfattar tätorten Brunflo även Södergård. I Storviken finns ett väl bevarat gravfält och mycket intressanta fynd från folkvandringstid. Änge har intressanta fynd från vikingatiden. Gården Backen synes vara anlagd i vikingatidens slutskede. Flera järnåldersyxor har hittats på gården. Förutom denna har ytterligare en tätort bildats på 1980-talet i byn Torvalla. Den har fått namnet Torvalla och omfattar Skogsmon, Fjällmon, Ängsmon och Verksmon, som är ett industriområde. Den nya tätorten har två kyrkor, Heliga Ljusets kyrka invigd 1988 och Ängsmokyrkan, invigd 1997. Här finns två högstadie- och två mellanstadieskolor.
Brunflos bebyggelse kan indelas i centralbygden vid den vik av Storsjön, som benämns Brunfloviken och en i stort sett sentida kolonisationsbygd i skogarna öster och sydöst därom.
Området i skogarna genomgick en första kolonisationsfas under tidig medeltid. Belägg för detta utgör några medeltida ödesbölen.
Järnålderns bondebygd är koncentrerad till centralbygden, där så gott som alla byar uppvisar gravar eller lösfynd.(Nyman 1993b:21 ff). Bilden överensstämmer i allt väsentligt  med de andra järnåldersbygderna kring Storsjön. Till överensstämmelsen hör inte minst förekomsten av ortnamn av vin-, hem- och sta-namn, varav några inte längre nyttjas.
Brunflo ligger i den östra delen av Storsjöbygden på gränsen mellan den centraljämtska slätten och det östliga bergkullandskapet. I väster ligger den 1.5 mil långa Brunfloviken, den djupaste delen av Storsjön. Området längs sjön har den för Storsjöbygden så typiska berggrunden av skiffer och kalksten. Längst i norr finns skiffer, men i övrigt utgörs berggrunden av kalksten.
I sluttningen mot Brunfloviken finns huvuddelen av den odlade marken.  Nästan samtliga byar har här förhistoriska rötter. De ligger trappstegsvis på terrasser från Storsjöns yta på 291 meters djup upp till ca 400 meter över havet.
Den östra delen av Brunflobygden är kuperad med blockrik terräng med många sjöar och tjärnar. Berggrunden är här liksom resten av det östliga bergkullandskapet bestående av granit. Här har den fasta bosättningen tagit sin början under medeltid. Den har övergivits tämligen snart för att åter ta riktig fart under slutet av 1700-och 1800 talen främst genom anläggandet av torp.
I centrala Brunflobygden återfinner vi de äldsta beläggen på ortnamn. Här möter oss vin-namn, sta-namn, hem- namn och kultnamn, men även ödeindikerande ortnamn som ödesböle, böle, Öne, fann och ödesgods, men även namnformer som ut- gjord, urfjäll, tomt och avradsland.
Det ena vin-namnet är Grytan.  Äldsta belägget har formen Grytenae. Namnet är från perioden 1376 - 1406 (JHD I:142). Namnets förled är det fornsvenska gryt, gröt i betydelsen sten, stenig(Jansson 1951:97f). Det rör sig här om den steniga betesängen(Flemström 1972a:74f).
Många gravhögar och odlingsrösen finns på Grytans gården. De flesta gravhögarna bortodlades på 1940-talet, men det finns fortfarande flera gravar, som dateras till vikingatiden. En vapengrav dateras till 1000- talet. Den framkom vid borttagandet av ett odlingsröse 1933. /Nyman 1993b:32). En bredyxa daterbar  till vikingatiden har påträffats på Lill Grytansgården på 1960-talet(Schylberg 1993). Likaså framkom 1979 en spjutspets från vikingatiden på nuvarande Håkansta 3:17, tidigare Grytan 1(Schylberg).
Det andra vin-namnet är Knöva, vars äldsta belägg har formen Knöuffen(JR II:58 och är från 1558, Knöfvans Lägden, Knöfvansänget 1854 LK 94). Knöva är ett svårtolkat namn. Endast ett äldre belägg finns. Det är svårt att se vad som döljer sig bakom namnet. I Ullånger möter oss  1535 Knefften. Torsten Bucht, som tolkat ortnamnen i Västernorrlands län utgår från namnet i Ullånger från ordet knapp i betydelsen fjäll, rund halvö, naturlig äng. Han utesluter inte, att det kan vara det norska  fjällnamnet kneppa.
Knöva i Brunflo ligger efter den gamla pilgrimsleden och omgiven av flera äkta sta-namnsbyar. Knöva är idag en stor gård om 300 har, som ligger invid en bergknalle. Knöva skulle då bli ängen vid det runda berget, vilket stämmer  rätt bra  med topografin vad gäller Knöva i Brunflo. Knöva saknar fornlämningar och fynd.
Hemnamnet i Brunflobygden är Hälle. Äldsta belägget lyder Helleim och är från 1500(JHD II:259). Förleden är hälla, klipphäll. Namnet betyder alltså gården vid klipphällen. (Flemström 1972a:104f). Namnet syftar på det nuvarande Lundbomsberget, som ligger i Hälle(Nyman 1993b:40). Berget skjuter fram med hällor nedanför berget.
I grannbyn Lunne, men alldeles vid gränsen nära Hälle(Nyman  1993b: 40) ligger en gravhög. Den anser Nyman tillhöra Hälle, eftersom den ligger närmare dess äldre läge än Lunnes äldre läge (Nyman 1993b:40). Två gravhögar ligger uppe på Lundbomsberget. sta-namnen är nio, varav två ligger inom Lockne  och ett i Mariebysocken, som tidigare hört under Brunflo.  Fyra av dem ligger centralt i bygden inte långt från kyrkan.
Håkansta nämns första gången  under perioden 1376 - 1406 i formen Hakonstadum (JHD I: 143). Förleden är mansnamnet Håkan i betydelsen “Håkans ställe, gård”.(Flemström 1983a: 31). På Håkanstas mark finns flera gravhögar, bl.a. ett gravfält om fem högar intill gården. Två av dem undersöktes 1911 och innehöll fynd från 600-talet. Dessutom har flera lösfynd gjorts med dateringar från folkvandringstid till vikingatid(Nyman 1993b: 34) i gravhögar väster om gården. På nuvarande Håkansta 3:1 och Håkansta 4:1, tidigare Grytan1 finns två stora gravhögar samt på Håkansta 3:1 en offersten.
Ett sta-namn som idag inte används är Hagnestad.  Gårdens läge är känd, dels genom kartmaterialet och arkivhandlingar, dels genom den lokala traditionen i Brunflo. Det äldsta belägget är från 1346 och har formen Hagnastadha/(HD I: 71). Förleden är mansnamnet Hagne och har betydelsen “Hagnes ställe, gård” (Flemström 1983a: 31).
Flera gravar finns i området. 1916 undersöktes två i gravfältet söder om gården, som gav fynd från 400-talet och 1921 den s.k.Jungfrukullen, som dateras till 900-talet(Nyman 1993b: 35f).
Öster om gården ligger Vamsta. Äldsta belägget är Vambastodhum och är från 1346(JHD I: 71). Flemström anser, att det troligen är ett öknamn Vambe, i betydelsen tjockisen och betyder “Vambes ställe, Vambes gård”. I Vamsta finns en stor gravhög och lösfynd från folkvandrings-och vikingatid/Nyman 1993b: 37). Gravhögarna finns på två platser i Vamsta, dels en stor gravhög intill blästerplatser öster om Hagnestad- ha, dels invid nuvarande Karl Johansvägen i närheten av byn Åkre.
Det fjärde sta-namnet är Gusta. Äldsta belägget är Gotezstadum och är från 1376-1406(JHD I:143) Förleden är det forn- nordiska mansnamnet Goti i betydelsen “Gotis ställe, gård” (Flemström 1972a:80f). Gusta saknar fornlämningar och inga fynd är heller kända(Nyman 1993b. 38).
Glemstad är ett av sta-namnen , som inte längre är i bruk. Det nämns första gången 1531 i formen Glemmestad(Lindberg 1936:329;Schylberg 1993:69),Glemstad 1562, Glämmestad 1734-35, Glimstad. Glems gård ägs av bonden Jens Arnesson i Grytan på 1530-talet och utgör den mellersta gården i Böle, nuvarande Österböle, enligt akt 7 i Lk. Gården kallas även Glimstad. Idag heter gården Linehäll alltsedan början av 1800-talet, då man odlade lin på gården. Namnet kan lokaliseras till en av gårdarna i nuvarande Österböle(1936: 329; Schylberg 1993:69). Här finns en gravhög, som visar på gårdens förhistoriska ursprung. Glemmesta ägs också av bönder i Fanbyn och Grimnäs enligt ett diplom från 1530-talet. En karta från 1734 anger två hemmanssymboler. 1755 nyttjas det mot avrad av tre bönder, två i Tavnäs och en i Mjösjö. Fem gårdar finns där 1845.
Det tredje sta-namnet, som inte längre är i bruk är Bärsta. Det kan inte lokaliseras. Möjligen kan det vara identiskt med gården Bierta, som är en ödegård, omnämnd 1568, nuvarande Bjärte.
Två sta-namn, som idag ligger i Lockne, är gården Balsta och Hållsta. De är båda ödesbölen. Idag hänförs de till Lockne socken, men som enligt länskartorna från såväl 1852 som 1923 hör till Brunflo socken. Hållsta kan i diplomen från medeltiden beläggas och uppges tillhöra Brunflo kyrka.
Slutligen har vi Fugelsta, ( 1412 Foghalstun, Fågels ställe, gård, JHD 1:166) som är en gård i nuvarande Marieby, men som hör till Brunflo under medeltiden.
Gravar från vikingatiden finns således kvar i Brunflobygden. Bygden är den fornlämningsrikaste i Storsjöområdet. De markerar var en gård funnits och utgör ett revir för gårdens ägare. Vi möter dem ute i skogen eller inne på själva gårdstunet. I Odensala ligger de gamla gravrösena inte långt från de ursprungliga gårdarna.
I Torvalla och Optand ligger de mer spridda i landskapet.
I Ope  har bebyggelsen flyttats. Ett gravfält ligger nere vid Storsjöstranden. Dagens Opebor bor längs efter den gamla E-75-an. Gården  Ope är ett tidigt återuppodlat  ödesböle. Det benämns idag Västerböle och gränsar  till Optand  med Vibäcken som gräns. Gården har Jämtlands tidigast belagda gravfält  och redovisas i Rannsakningar efter antikviteter  1685. Det utgör idag ett av Storsjöbygdens många gravfält. Det ligger vid Storsjöstranden mellan Opeån och Vibäcken. Opeån är synnerligen vattenrik och brusar starkt nere vid Storsjöstranden.  Gården flyttades senare högre upp och utgör idag en del av Ope gård, som ägs av Christer Persson. Ortnamnet Ope är ett ånamn med inneböden den som larmar. Gården är förhistorisk. Flera gravar har framkommit  vid borttagandet av odlingsrösen på gården. 1891 hittade en bonde tre ovala spännbucklor och järnsaker. 1904 hittades i ett odlings- röse en yxa, en spjutspets och en järnten, JLM 679.
De första bönderna i Ope byggde sin gård vid Storsjöstranden.
På Håkansta ligger den ursprungliga gården intill det gamla gravfältet.
Byn Håkansta, som tidigare var en del av Grytan tillkom på 1800-talet genom att ett antal torp anlades. Bebyggelsen förtades under 1900-talet och lades genom laga skiftet till Håkansta. Idag ligger således byn ovanför nuvarande E-14 mellan den gamla kyrkvägen och Karl Johansvägen. Laga skiftet förändrar totalt bebyggelsestrukturen. Vi kan genom några exempel se, att i byarna finns gravar, gårdar och omland, som tillkommit under olika skeden.
Den enskilda gården blir en by.
Kring de hus vikingatidens bönder byggde och vid de åkrar de plöjde, växte byn upp, men inte alltid. I Brunflo har vi vid vikingatidens slut inte så många byar. Desto fler bönder finns på enstaka gårdar. Arkeologiskt kan vi spåra minst 25 förhistoriska gårdar eller byar. Helt nya bebyggelsekärnor har under slutet av 1900-talet skapats i Odensala, Torvalla, Ope, Backen, Viken, Änge och på Södergård.
Begreppet by betecknar en grupp gårdar, som ligger så nära ihop, att deras odlade arealer eller hemägor berör varandra eller är blandade med varandra. Antalet gårdar växlar. En by kan definieras på olika sätt. Den vanligaste är den Sigurd Erixon använder. Han anser, att en by är en grupp på mer än två gårdar, som gränsar till varandra på så sätt, att deras åkermark rör vid varandra eller ligger blandade  med varandra.  Ulf Sporrong definierar i Nationalencyklopedin en by som två eller flera gårdar, som varit bofasta och mantalsatta med ett avgränsat ägoområde, vars ägor ligger enskilt, samfällt eller i ägoblandning. En ensam gård räknas ej som by utan benämns enböle. En gårdsgrupp med två gårdar benämns tveböle.
En by omfattar tre eller flera gårdar.
Byn motsvaras av ett kameralt hemmans namn, som åter- finns i jordeboken. Jordeboken registrerar  en by som en annan gård, när det gäller två gårdar. I det historiska källmaterialet konstateras, att begreppet by aldrig förekommer i diplomen utan endast begreppet gård. Däremot uppträder begreppet i kartmaterialet. På Johan Christofferssons och Stenklyfts kartor från 1646 beskrivs socknar som Byar och Gårdar. I Norge betcknas ett hemman som en matrikelgård och en åbo som en brukare. I de äldsta lagarna, i vårt fall landsskrån och i Hälsingland, Hälsingelagen, finns en särskild jordabalk, som omfattar sjutton flockar. I den föreskrivs noggrant, hur jord skall skiftas inom byarna.
  

Flock 1
Huru jord skall lagbjudas.
Släpper man jord till salu, sin gamla arvejord, han skall bjuda den åt sina närmaste skyldemän inför grannarna och socknen och på tinget. Vilja de ej köpa och ej medgiva försäljning, då må han sälja för intill tre års unde håll och ej mera, förrän han bjuder en gång till åt närmaste skyldemän med vittnen och åtspörjer dem  såsom förr är sagt. Vilja de ej ändå köpa eller giva tillåtelse till försäljning, då må han saklöst sälja åt vem han själv vill.
Brunflobygdens byar
En by utgör ofta en del av ett större bebyggelsebegrepp. Detta kan i viss mån urskiljas i ortnamnen, men det går även att kon statera, om man gör studier ute i naturen.
Vin-och Hem- namnen betecknar oftast en bygd eller trakt mer än en gård, även om hem-namnen, som anses vara något yngre än vin- namnen ofta betecknar en gård.
De äldsta -stanamnen utmärker en gårds ägare med dennes förnamn. De är nio i Brunflobygden,varav fyra ligger centralt inte långt från kyrkan - Håkansta, Hagnastada, Vamsta och  Gusta. Övriga är Glemstad, Balsta, Hållsta, Bärsta och Fugelsta. Av dessa är Hagnastad och Glemstad ej längre i bruk. Under medeltiden ingår Fugelsta i nuvarande Marieby i bygdens sta-namn.        
Bebyggelseområden
Om vi studerar  Brunflos byar, kan vi klart urskilja Odensala by som ett eget bebyggelseområde liksom Torvalla.

Ope och Optand bildar ett tredje. Kartmaterialet visar, att bebyggelsen växer fram från Storsjön och sprider sig upp mot nuvarande gamla Karl Johansvägen och gamla E 75-an. Härifrån sprider sig bebyggelsen såväl väster som österut.

Lund, Grytan och Håkansta utgör en egen sammanhållen bebyggelsekärna. Den  utgår från Storsjöstranden och sprider sig till allt högre terrasser. Namnet Grytan antyder varifrån bebyggelsen har utgått, eftersom det synes vara det äldsta ortnamnet i bebyggelsekärnan. Lund och Lunne är kultnamn av mycket hög ålder.

Backen och Viken bildar ett eget område. Viken utgör här den äldsta gården. Änge synes  ha uppkommit ur denna bebyggelse liksom Backen. Redan i förhistorisk tid finns i Änge två gårdar. Här kan vi urskilja möjligen ett tveböle, om vi utgår från de förhistoriska gravfälten. Gården Backen synes vara anlagd i vikingtidens slutskede. Flera intressanta fynd kommer från de här gårdarna.

Södergård utgör idag en enda gård, men vi har många gravar i gårdens närhet. Gården har benämnts ifrån en annan gård. Det är frestande, att utgå från Lagmansgården, men sannolikt är det en gård, Brunflo, vid  flon intill Lövberget, som  utgör den andra gården. Lövberget är ett ödesböle, som omnämns 1550. Området mellan gården Södergård och Lövberget omfattar endast en sträcka om 500 meter. Det utgörs av en ås med ett antal gravhögar, vars fynd antyder att här legat en köpmansgård under vikingatiden. En antydan om marknad handel på Södergård, finns i ett kyrkligt dekret från 1770-talet. Söder om gården Södergård finns ett orört gravfält.
Kyrkobyggnaden och kastalen anlagda på gården Södergård, visar, att bygden Södergård vid sekelskiftet 1200 var ett brohuvud för kyrkan i Jämtland. Ett dokument från 1324(JHD 1) dokumenterar ärkebiskopen som ägare till gården. 1/3 av gården upplåts då av denne  till kyrkan i Brunflo. Brunflo prästbord uppkommer. Ärkebiskopen har dock kvar gården. 1570 slås gården Hagnestada samman med Södergård, varför gården idag består av tre före detta gårdar.
Lagmansgården Hagnastadha
Vamsta bildar tillsammans med Lagmansgården två gårdar, som under medeltiden blir flera. Lagmansgården Hagnastad ägs av kungen. Denne synes även äga gården Vamsta. Där bor Gunnar på Vamsta 1349. Denne förvarar landets sigill. En s nare ägare av gården är Staffan, som också bär eget sigill och som kanske är en underfogde i Jämtland. I en förteckning över kronogodsen i Jämtland från 1565 uppges, att kungen ”aff ålder”  äger  ”Enn heell gård Wanstad”(JR 1,s 112). Den märkliga situationen med Norges kung och Sveriges ärkebiskop sida vid sida är kanske resultatet av en historisk process, som går tillbaka till vikingatidens slutskede.
Maktstrid i medeltidens Brunflo
Ärkebiskopens gård i Brunflo kan tyda på en maktstrid att komma i besittning av centralgården i Brunflo, samtidigt som den norske kungen ville garantera lagmansgårdens ställning genom arrangemanget med sigillet på granngården. Denna maktstrid har ägt rum redan på 1100-talet före de norska kungarnas  maktkonsolidering och i anslutning till Östman Gudfastssons missionsverk. Intressant är att en Gudfastegård finns i Brunflo under medeltiden. Bygden Brunflo betecknas under detta skede som österut i Jämtland.
Ortnamnsforskaren Per Wikstrand i Uppsala har framfört tanken, att i Brunflo satt en jämtländsk hövding, som motsatte sig den nya ordningen och den överhöghet, som den svenske akt ren krävde i de maktstrider, som sannolikt ägt rum under slutet av 1000-talet.
Lagmansgården sammanslås på 1570-talet med Södergård, varför det idag är svårt att urskilja gränserna för de två gårdarna, som dock ligger 500 m från varandra och på var sin terass. Vi kan även här vid närmare studium av gårdarnas lägen konstatera, att de utgör enbölen och är förhistoriska.
Gården Hagnestadha ligger på en ås jämsides med Södergård och på denna finns gravar, som visar på förhistorisk bebyggelse. Ett 50-tal lagmän är kända från gården.

Nästa bebyggelsekärnor  utgör Åkre, Gusta, Berge Gärde, Lunne, Hälle och Bodal, varav Åkre, Gusta och Berge synes utgöra en bebygelsekärna och Gärde, Lunne och Hälle en annan jämte gården Bodal. Av dessa gårdar synes bebyggelsen ha utgått från gården Hälle.
Namnet Bodal, som under medeltiden skrivs Bude betecknar ett bodland till en central gård i Brunflobygden liksom senare Slåtte och Hornsjöböle utgör.
Slutligen utgör Glemsta, Knöva och Svedje de sista byarna  österut i Brunflobygden. Till denna bebyggelsekärna måste också räknas Balsta och Hållsta, som under medeltiden synes ha tillhört Brunflo församling. De två gårdarna hör under Brunflo socken som tidigare nämnts enligt länskartorna  från såväl 1852 som 1923. Svedje är ett medeltida namn. Till detta område hör även Österböle, Juriken och Hundstugan/ Hund- tuvan. Ödegårdar är även Tossviken och Hornsjöböle.
Singsjön och Slåttön är  ödesbölen från medeltiden under gården Grytan. Glemstad förs samman med Grytan genom giftermål.
Bjerte anläggs under 1820-talet, men ett belägg finns från 1500-talet och visar att det varit en gård under medeltiden. Lundkälen och Storåsen uppkommer ur fäbodbebyggelsen på 1800-talet.
Sörviken och Solberg liksom de nuvarande byarna i Marieby såsom Bye, Överbyn, Fugelsta och Öd tillhör också Brunflo under medeltiden och tas upp i den första jordeboken från 1540-talet. De synes samtliga vara från skiftet vikingatid/medeltid. I Marieby nämns ödesbölet Trälsåsen. Två ödesbölen i centrala Brunflobygden är Lieråsen och Smedeteg. Lieråsen ligger på nuvarande Åkres marker på gränsen till Vamsta. Smedeteg var en gård på Stor Grytan. I Brunflo socken finns nitton ödesbölen, dvs. gårdar, som blivit ödelagda genom digerdöden eller klimatiska betingelser. Ett tjugonde ödesböle utgör Ramskore på gränsen mellan Ålsta och prästbordet i Näs socken, men som hört till Bye i Marieby.
När man under medeltiden och framförallt efter tillkomsten av Gustav Vasas jordeböcker och mantalslängder på 1530-talet börjar få tillgång till konsekvent nedtecknade uppgifter om bebyggelsegrupperingen, framträder denna i en brokig blandning med såväl enstaka gårdar som tvebölen, gårdlag och olika slags byar. Som byar räknar vi således  bebyggelsegrupper med tre eller flera gårdar.
En-och tvebölen kan avledas av det urgamla ordet bol, som betyder bebyggt ställe eller jordegendom. Sett ur rikshistorisk synpunkt har ensamgårdssystemet en stark förankring i Jämtland och i Brunflo.
En uppdelning av ursprungliga gårdsenheter har kommit igång mycket tidigt. Vi vet inte mycket om detta före 1500-talet. Studerar vi de medeltida lagarna, så antyder de, att vid anläggning av en ny gård på utmarken, skulle denna placeras bredvid någon förut på platsen befintlig. Flera av torpen, som utgjort ödegårdar synes ha tillkommit på  detta sätt. Redan i de medeltida lagarna försöker man således hålla gårdarnas storlek vid en viss nivå. Dock är gårdarnas storlek mycket varierande i olika delar av vårt land och även i Jäm land. Ett exempel på detta utgör gården Hovdsjö i Revsund, som år 1831 omfattar 56.000 tunnland och som har ett torp, som föder 18 kor. En gård på Norderön omfattar vid samma tidpunkt endast 70 tunnland i in-och utägor.  Man skiljer också gårdarna efter skatteförmågan i hel och halvbönder eller fullsädes-och halvsädesbönder.
Gustav Vasa ivrade strängt emot att fler än en bonde satt på en gård. Det äldre kartmaterialet ger många exempel på byar med kluvna hemman, där man återfinner både tvebölen och kombinationer av gårdshalvorna på tomter och ägor. Vi kan således tala om hemmansklyvning och klyvlag.
Byar med särhägnade gårdar
Sen möter vi begreppet byar med särhägnade gårdar. Alla byar har inte en inre samling och ägoblandning, som man ofta lägger i begreppet by före lagaskiftet, då man frigjorde gårdarna från varandra. Två gårdar i en by kan mötas genom stängsel. Vi särskiljer här tre kategorier av särhägnade gårdar, nämligen fogbyar, mötbyar och strandbyar.
I en mötby är utmarksarealen gemensam. Gårdarna är inhägnade var för sig. De tangerar varandra med åtminstone någon inäga. Optands by utgör exempel på en mötby.
En strandby utgörs av gårdar med ett samlat hemägoområde såsom i Lund. De ligger uppradade utefter stranden, så att ägarna direkt kan nyttja fisket. Samtidigt bedriver man jordbruk.
Slåtter - och grustäkt
Enskild odlingsverksamhet bedrevs under visst hänsynstagande till grannar och kringboende. Både för att utestänga boskapen eller för att stänga in den, inhägnades alla intagor. I torpkontrakten möter oss alltid en passus, att odlingarna skall vara inhägnade liksom det klart framgår av texterna till Lagaskifteskartorna.  Stängsel kom sålunda att sättas upp kring vissa odlingar, beteshagar och vägar. De kom att få en rättslig innebörd med termen täkt. Den har kommit att leva kvar i exempelvis ordet slåttertäkt och  grustäkt. Ett inhägnat slåtterområde möter oss ofta på en fäbodvall eller i nyare tid i form av en grustäkt, som är inhägnad.
När lagaskiftet genomförs i Jämtland förändras hela det gamla bebyggelsesystemet inom byarna. De gamla gårdarna, som var relativt oförändrade genom århundradena flyttas ut.  Byn splittras. Byarna förändras.
Husen låg under medeltiden och fram till laga skiftet samlade kring en gemensam, fyrkantig gårdsplan, ofta tätt sammanbyggda, så att gården fick karaktären av en sluten borg. Kring gårdsplanen låg gårdens alla hus utom de mera eldfarliga som smedjan och bastun. Härbrét hade en särskild placering. Studerar vi kartor över Brunflos byar före och efter lagaskiftet, så är detta synnerligen tydligt.
Bondens bostad
Bondens bostad utgörs av mangårdsbyggnaden. Den är av parstugutyp med ett mittparti med förstuga och kammare samt ett större rum på vardera gaveln. Ej sällan utökas byggnaden med ytterligare en kammare lagd intill. 
Gården Åkre nr 1 är ett bra exempel liksom hembygdsgården på parstuga. Båda är  från 1790-talet, vilket vindsvåningens invändiga fönstersnickerier också talar för. Gården Åkre  har en vacker empireportal, som skapades på 1850-talet av kyrkmålaren och spegelmakaren Nils Magnus Åkerström, född Olofsson och bror till dåvarande ägaren av gården, Olof Olofsson. Bröderna var uppväxta på gården Åkre 2, som ägdes av fadern Olof Olofsson.  Mestadels användes endast ett rum, där man sov, lagade mat och förrättade inomhussysslorna. Husbondfolket hade sin sängplats i den stora väggfasta sängen, ibland i två våningar. Den övriga familjen, drängar och pigor fick ligga i soffor och fållbänkar om vintern. Om sommaren flyttade tjänstefolket ut till bodar och loft. Utom sängen upptogs dagligstugan av bord, soffor, bänkar, stolar och skåp av olika slag. Sällan saknades den lilla tavletten med husets bibliotek: Bibel, psalmbok och postilla. Vid den öppna spisen med sin svängbara kittelhängare stod ofta en pampig vattentunna av koppar. Spiselkransen var förvaringsplats för kaffekvarnen, ljusstakar och andra saker som husets förråd av matkärl, tallrikar av tenn och trä, skedar m.m. Väggarna i dagligstugan var ofta figurornerade, ibland  påkostade med smyckade vägg-och takmålningar. Husets övriga rum användes i allmänhet endast vid högtidliga tillfällen.
Kosthållet i forna tider.
Kosthållet i forna tider dominerades helt av mjölkmat, bröd, potatis, vilt och nötkött. Kaffekonsumtionen var hög liksom nyttjandet av brännvin. Brännvinet framställdes av den säd, som jorden gav. Bränningen var synnerligen stor vissa år. Samtidigt får vi ett mått på att den går ner, när nödår inträffar. År 1837 fanns det sextionio brännvinspannor i gång i Brunflobygden. Trettioåtta gårdar brände hela året. Tjugotre sam- brände med någon. Sammanlagt brändes 977 liter brännvin inom Brunflo församling år 1837. Ändock hade bränningen inskränkts med 46 pannor jämfört med år 1836, som var ett nödår. Pannornas rymd varierade mellan 10 och 22 liter. I prästgården fanns en panna, som rymde hela 45 liter och som användes hela året.
År 1848 var ett svagår. När missväxt inträffade 1849, så blev följderna så mycket svårare. Studerar vi nödåren 1849 och 1851, så finner vi 1849, att nitton brännvinspannor är i gång, varav femton hela året. Åren 1849 brändes 289 liter. 1851 hade bränningen gått ner till elva pannor. Sju av dessa nyttjades hela året. Sammanlagt brändes 160 liter brännvin av säd, som skulle ha kunnat nyttjats till föda istället. Slutligen hade varje gård en humlegård för bryggning av gårdens öl. Humle var en stor exportartikel för forbonden till Levangermarknaden i Norge. På gården Berge fanns under 1700-talet  400 - 500 humlestänger. Humletransporten från Jämtland till Norge över Duved 1738 - 89 är exempel på hur bonden kunde nyttja och avyttra sin humle.
Gårdstomten eller gårdstunet, där gårdens hus var uppförda, förutsattes i de medeltida lagarna vara inhägnad och med stängsel avskild från åker och äng.
Krono-, frälse och skattehemman
När vi nu skall närma oss Brunflobygdens byar, gårdar och torp, får vi ta jordeboken till hjälp. Jordeböckerna är en förteckning över samtliga krono-, frälse och skattehemman i ett län. I jordeboken får vi tidigast en bild av bebyggelsens omfattning och utbredning. Jordeböckerna var skattelängder, som användes  för att driva in rätt skatt från varje gård. De ger oss uppgifter om gårdarnas jordnatur- skatte-,krono eller frälse, dvs om gårdarnas grund- skatter, som var knutna till jorden. Härtill räknades rustning, dvs gårdarnas skyldighet att hålla krigsmakten med förnödenheter. En annan skatt var rotering, som innebar underhåll av soldater. Jordeböckerna anger vad som skulle utgå i skatt, medan uppbördsböcker och räkenskaper angav vad som verkligen betalades.
De första jordeböckerna i Jämtland går tillbaka till 1500-talet. Jordeböckerna upprättades av häradsskrivaren. Ett exemplar av boken skickades till Landskontoret eller Länsstyrelsen och det tredje exemplaret återfinns i Riksarkivet.
Håkansta i Brunflo. På 1680-talet utsågs tre gårdar- Håkansta, Grytan och Södergård  till boställen för häradsskrivaren, kronofogden och häradshövdingen. I mitten på 1800-talet byter kronofogden och häradsskrivaren gårdar, så att häradsskrivaren efter laga skiftet bebor gården Stor Grytan.
Jordeböcker lades upp redan under medeltiden av större jordägare som kyrkan och adelsmännen. De jordeböcker, som upprättades före 1630 finns idag på Riksarkivet. De ingår i de s.k. landskapshandlingarna. De innehåller framförallt fogdarnas reviderade räkenskaper fram till 1630.
Jordeböckerna är av två slag, special-och persedeljordeböc- ker samt extraktjordeböcker. De förra upprättades vart sjätte år. Efter 1731 skedde detta vart tionde år. De är utförliga. Extraktjordeböckerna däremot är summariska.
När grundskatterna avskaffades i slutet av 1800-talet, bortföll behovet av jordeböcker. Ny fastighetsförteckning blev nu jord-och fastighetsregistret. Över tull-och posthemman upprättades särskilda jordeböcker.
Jämtlands äldsta jordebok
Den äldsta jordeboken för Jämtland är från 1540-talet.  Brunflo är enligt den huvudförsamling för Brunflo, Lockne  och Marieby. Märkligt nog heter tinglaget Lopne. Marieby ingår i Brunflo församling och utgörs av fyra(4) gårdar/byar
Enligt jordeboken har nuvarande Brunflo sn fyra  (4) byar, tre(3) tvebölen och aderton(18) enbölen. Antalet gårdar är fyrtiotre(43). Skatten utgörs av penningar, hermelin-och gråskinn samt järn.   En bonde i Optand och en i Lund betalar skatt i pund järn. Tre bönder betalar arrenden, s.k. avrad. Ser vi på gårdsnamnen, så möter oss några nu främmande namn som Böle, Skralbacke, Gudfastegård och Bude. Det finns flera bölegårdar i Brunflo - Västerböle, Österböle och Singsjöböle. Västerböle är en gård, som ligger i nuvarande Ope. Österböles tidigare namn var Glemsta. I området finns även gårdarna Juriken(Djurviken) och Hundtuvan(Hundstu gan).
Byn Odensala utgörs av sex(6) gårdar och Torvalla fem(5).  I Optand bor sju bönder, men i Ope endast två bönder. Jordeboken för 1599 är mer summarisk. Den upptar fyrtionio (49) bönder. I Odensala möter oss namnet Helliegård och  namnet Huorstio. Två länsmän finns upptagna, en är bosatt på gården Grytan och en i Södergård. Den sistnämnde avser lag- mannen i Jämtland.
Gårdarnas namnskrivning är mycket förvanskade. Detta torde kunna förklaras av att danskt folk var satta som skrivare här i Jämtland vid denna tid.

Odensala/Odensal
Benntt betalat 2 skinn 2 vita  i penning 4 vita i böter.
Sven 2 skinn  1 sk/skelling/örtug) i skatt
Hellie  5 skinn i skatt.
Per  5 skinn 2 sk i skatt - Mattes 1 skinn 2 sk i skatt.
Morten  3 skinn 2 sk i skatt.
Torvalla/Toruald
Erik  8 skinn i skatt                                                                    
Björn  2 skinn i skatt                                                                
Nils  1 skinn i skatt
Jon   4 skinn 2 sk i skatt                                                           
Paal 3 skinn 2 sk 2 vita i skatt
Ope/Oppe
Oluff  4 skinn i skatt                                                                 
Björn 5 skinn i skatt                                                                  
Niels i Böle 2 skinn
Optand/Optan
Ellin 2 skinn 1 sk                                                      
Mons 2 skinn ½ sk.1 pund järn i böter.
Lasse 2 skinn 2½ sk i skatt 1 sk i affrad
Per 3 skinn i skatt                                                                
Truls 2 skinn 2 sk i skatt                         
Hemming 3 skinn  1 gråskinn (ekorrskinn) i skatt                                            
Jon 2 skinn skatt
Lund/Lunden
Lasse 2 skinn 2 sk i skatt 2 pund järn.
Grytan/Grytten                                                      
Oluff 8 skinn 1 gråskinn i skatt
Håkansta/Haakonsted                                                           
Jon 6 skinn i skatt
Backen/Skralbacke                                                       
Oluff 2 skinn 1½ sk i skatt.
Viken/Vicken
Oluff Persson 2 skinn 2 sk skatt         
Per Jonsson 3 skinn skatt
Oluff 3 skinn 1 skelling i skatt
Änge/Enge                                                                 
Mons 2 skinn 2 sk i skatt
Södergård/Sörgord                                                           
Oluff  3 skinn i skatt
Vamsta/Vansted                                                      
Gunmund 5 skinn 2½ sk i skatt
Åkre/Aacker                                                     
Faste/Ffaste 3 skinn i skatt 2½ sk i affrad
Gusta/Gosted
Anders 3 skinn 1 sk i skatt                                                       
Pål/Pall 7 skinn 2 sk i skatt
Berge                                                                         
Oluff 6 skinn 2 sk i skatt
Gärde                                                                           
Per 3 skinn 2 sk i skatt.
Lunne/Lunde                                                        
Siurd 5 skinn 2 gråskinn ½ sk i skatt.
Hälle/Helle                                                                
Haluard/Halvard 3 skinn i skatt
Gudfastgården/Gudfastegord                                                 
Siurd 2 skinn i skatt
Bodal/Budon  
Hans 5 skinn i skatt             
Svedje/Suediom                                                          
Oluff 3 skinn 2 sk i skatt
Sörviken/Söruick                                                            
Mortten 1 skinn i skatt
Solberg                                                              
Tord 5 skinn i skatt 2 sk för ödegård
Överbyn/Öfuerbyn
Jon 6 skinn 2 pund järn i tengeld
Bye/Byom
Erick 5 skinn 4 vita i skatt
Vibiörn 3 skinn 3 sk i skatt
Fugelsta/Fóugelsted
Oluff 9 skinn i skatt
Oluff 2 skinn 2 sk i skatt
Öd/Oudnom
Vibiörn 3 skinn  i skatt
Våle/Volle
Per 2 skinn 3 sk i skatt 1 sk i avrad
Skinnskatten är den urgamla grundskatten på odelsjorden.En person köper t.ex.1 skinnskatt i den eller den byn. Uttrycken betecknar jordområden av en viss storlek. Ett skinnskatt motsvaras i andra delar av vårt land av ett markland, ett öresland. Ett jordområde kunde  skattas med 1 mark, 1 öre osv. Skelling är ett danskt mynt motsvararande den svenska örtugen.Vita var minsta myntslaget. I jordeboken räknas 16 skillingar på marken och 3 vita på skillingen. 1 mark=8 öre=24 örtugar= 192 penningar.
Nordiska sjuårskriget
Åren 1563 - 70 kom Jämtland i krig, det s.k. Nordiska Sjuårskriget. Svensk förvaltning infördes och räkenskaper kom till. I de Jämtländska räkenskaperna för åren 1564 - 1571 får vi en hel del intressanta upplysningar om brunflos bönder. Många rymmer  till Norge och får sina gårdar förbrutna, konfiskerade till kronan. Nio(9) bönder beskattas, varav en halv gård i Torvalla, en del i Vamsta, yttre, östra och mellersta gårdarna i Grytan, en gårdsdel i Odensala, en i Optand, en i Gusta och en i Ope. Även prästen beskattas på sin råg. Jordeboken upptar trettiofem(35) bönder. Här möter oss många nya gårdsnamn såsom Taråsen sannolikt Torråsen, Greftesås (Gräfsåsen), ödegårdarna Singsjö, Slåttö, Hundetufve och Hiurviken. Trelzåsen är sannolikt den by, som möter oss på Stenklyfts karta från 1650-talet. Bierta(e), Hornsjö, Slåtte, Hellenge och Tåskewiken(Tossviken). Gården Åkre betalar både skatt och arrende, avrad till kyrkan. Helenge har vägavgift. Odensala erlägger här som tidigare tängeldsavgift för färjmannen. I samma jordebok finns även andra skatter upptagna som tiondespannmålen och ett mantalsregister, som visar vilka som bor i Brunflo på 1560-talet.

Tiondet
Tiondet var ursprungligen en rent kyrklig skatt, som skulle utgå med en tiondel av åkerns skörd. Tiondet fastställdes efter skylräkning på åkern och provtröskning. Den här metoden var mycket omständlig och tidskrävande. Efter hand lades be- skattningen om, så att tiondet fastställdes oberoende av skördeutfallet. Först under 1800-talet fixerades tiondet i pengar. Gustav Vasa drog 1527 in två tredjedelar av tiondet till kronan. Kronotiondet redovisades till den kungliga skattkammaren först av prostarna och senare av fogdarna. Först 1856 intogs kronotiondena i jordeboken.
Tiondelängden är intressant. Här får vi en uppfattning om vilka ägarna är. Även andra yrken än bonden framträder. I Lunne bor exempelvis Pär skräddare. Många kvinnor uppger tionde. Det hänger samman med att maken rymt eller är utskriven i krigstjänst.  Odensala är den största byn med femton(15) personer. Tack vare tiondelängderna kan man många gånger, när man släktforskar genom dem komma flera generationer bakåt i tiden.
Under tidig medeltid ordnades kungens underhåll genom naturaskatter, som upptogs. De kunde vara ättargäld, fordrin en och gästningen. Mest känd är Danagälden.
Underhållet av krigsmakten var så ordnat, att folket i varje trakt skulle ställa upp med vissa styrkor, båtar, bemanning etc. Man talar exempelvis om ledung. Ledungen innebar, att inom ett område ett antal bönder, etthundra(100), skulle ställa upp med fyra rustade skepp, när konungen kallade. Med tiden förändrades skatterna. Ledungsskatten kom att bli den s.k. jordeboksräntan eller årliga räntan. Ledungen förekom ej i Jämtland.
Världsliga frälset och kronotiondet
Genom Alsnö stadga 1280 skapades det världsliga frälset, adeln. I tider med dåliga finanser kunde extra skatter utgå, s.k. gälder, gärdsskatter. Vid flera tillfällen utgick den s.k. markgälden, en mark per hushåll. Det hårda skattetrycket drev bönderna att sälja sin jord till stormännen. När skatten var som högst, hade den stigit till 15 mark och kallades femtonmarks hjälpen.
Allt ifrån kristendomens tillkomst i vårt land, krävde kyrkan en tiondel av produktionen av de flesta varor i skatt. En tredjedel av tiondet tillföll sockenprästen. Resten gick till stiftet och till de fattiga. Ursprungligen tog biskopen skatten, den s.k. biskopsskatten. Här har vi förklaringen till att biskopen byggde en förvaltningsbyggnad i Brunflo i form av kastalen.  I medeltidens första skede fick biskopen ej avyttra sitt tionde inom landskapet. Vid reformationen efter Västerås riksdag 1527 tog kronan hand om den del av tiondet, som inte gick till prästen. Detta fick namnet kronotiondet.
Silverskatt - Bågskatt - Jordeboksränta
Krigen ledde till extra uttaxeringar och för de, som bodde i Sverige utgick Älvsborgs lösen, dock ej i Jämtland.
Med grundskatter menar man sådana skatter, som knyts till innehavet av jord. Grundskatterna bestod dels av jordeboks- räntan, som var den ordinarie, dels av hemmanstals ränta, extra ordinarie och räntan för gårdens mantal.
Jordeboksräntan påfördes hemmanet vid dess tillkomst allt efter prestationskraft. Den kunde utgå även i form av råg, havre, rovor, malt, hö, oxar, ägg, dagsverken, ost och fläsk eller får, lax, strömming, tjära, ull och vadmal. En annan natura persedel var dagsverken. Gårdarna kunde bidra med arbetskraft för att bygga vägar eller hålla hästar för skjutsväsendet och underhålla allmänna vägar.
Mantalsräntan utgick under många titlar i olika delar av lan- det. I huvudsak bestod den av följande:
1. Landtågsgärd vid krig.
2. Byggningshjälp för att underhålla fästningar och slott.
3. Salpeterhjälp, som innebar tillverkning av krut. I Brunflo       
har vi flera salpetersjudare boende. Mest känd är ryttmästare Bernhard Martin i Böle(Österböle)
4. Boskapspenning, som utgick efter antal boskap och tunnland utsäde.
5. Skjutsfärdselpenningar, som innebar skyldighet att utföra fri skjuts och transporter för kronan.
6. Dagsverkspenningar, som innebar skyldighet att fullgöra dagsverken vid fästningar, slott och kungsgårdar. I samband med indelningsverkets avskaffande bestämdes, att grundskatterna skulle avvecklas åren 1893 - 1904. Skatterna lades istället över på inkomst-och förmögenhetsskatter. Enda återstående resten av naturaskatterna var kyrkotiondet, vars sista rester fanns kvar ända fram till 1944.
Tullar och acciser
Kvar finns tullar och acciser. Handeln var förbehållen städerna. När bönderna förde sina produkter till staden, fick de betala tull ända fram till 1810. Ibland kunde också s.k. lyxskatter utgå i form av bevillningar. De kunde avse hus, kvarnar, rörelser och jord. I socknarna klarades de gemensamma insatserna oftast med dagsverken. När Lövbergets skola i Brunflo byggdes åren 1864-65 skedde detta genom att alla i församlingen boende, även prästen, kommenderades att bidra med 946 dagsverken.
Kommunalskatten
Tidig modern kommunalskatt var folkskoleavgiften, som till- kom 1842. 1862 fick kommunerna möjlighet att beskatta invånarna. En statlig bevillning på 1 %  av inkomsten på fastighet, kapital och arbete var grunden för kommunalskatten. Idag beräknas skatten för småhus på 54% och för lantbruk till 39%, dvs. en fastighet åsätts ett värde och procentsatsen  för omräkning utgör ovanstående % satser. Ett lantbruk åsätts ofta ett högt skogsbruksvärde, medan jordbruksvärdet och ekonomiyggnaderna oftast är lägre. Dessa värden läggs samman och multipliceras med siffran 39, som utgör beskattningsvärdet.  Grundskatterna avskaffades helt 1892 liksom tiondet och bevillningarna. Summariska deklarationer infördes 1810, men avskaffades 1812. Först 1902 infördes allmän självdeklaration. Normalt utgallras självdeklarationerna efter sex år, men vissa typår bevaras för framtida forskning.
1568 -års mantalsregister
En studie av mantalsregistret för 1568 visar, att sextioåtta(68) personer är mantalsskrivna i Brunflo socken. 1570 är antalet sextioen(61). En av de upptagna är Sigurd skomakare i Lunne. Antalet, som erlägger kyrkotionde 1571 är åttioen(81) personer. Många gamla nordiska namn möter oss i dessa längder.
Bonden i Brunflobygden
 Av bondesläkt är vi alla. På 1700-talet var nästan alla  bönder. På 1800-talet var de flesta bönder eller torpare. Tiden innan 1900-talet levde de allra flesta människor som jordbrukare. De är inte vilken yrkeskategori som helst. Bönderna står för allas vår mat, vårt landskap och vår miljö. Att vara bonde i Jämtland - Härjedalen  har varit något alldeles speciellt. Det har kanske sin grund i att Jämtland varit en egen ”nation, en fri bonderepublik” under medeltiden. Trots att bönderna blivit allt färre, så klassas fortfarande jord-och skogsbruket som basnäring, som sysselsätter ca 12%  av länets befolkning mot rikets snitt på drygt 3 %. 1998/99 var 2.782 sysselsatta av ri- kets 86.820 inom jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.  Karaktäristiskt för Jämtland är släktens fasta förankring i gården. Här finns gårdar, som gått i samma släkt alltsedan 1400- och 1500-talen. I Hackås och Näs finns flera sådana gårdar, men även i Berg, Oviken, Brunflo, Lockne och Marieby kan vi följa vissa gårdar såsom i Brunflo gårdarna  Torvalla, Ope, Grytan, Vamsta, Åkre och Berge ner till 1400-talet.
I Jämtland har inte funnits något feodalsystem, statarlängor eller storgods. Släktgårdarna  har varit stora och burit sin familj allt ifrån 1300-talet. De, som tjänade dräng på de större gårdarna, var ofta yngre män, som väntade på att få tillträda hemgården. Ibland kunde 1/10 av gården avstyckas till en son i gården, som blev torpare på en ny medelstor gård. I Statistik över Sverige från 1833, som tidigare nämnts, uppges ett hemman i Jämtland om 56 ooo tunnland, ha ett torp, som föder 18 kor.
Istället för feodalsystem, har den jämtländske bonden kombinerat åkerbruk och sin djurhållning med andra nkomstkällor för att överleva. I modern tid har den givna biinkomsten blivit skogen.
Traditionellt har den jämtländske bonden varit handelsman. Resorna över Kölen, som går tillbaka till medeltiden, nådde sin höjdpunkt under 1700-talet. Forböndernas slädar konkurrerades ut av moderna och effektivare kommunikationsmedel. Handeln kulminerade med de stora marknaderna under vinterhalvåret. Vid 1700-talets mitt kunde jämtbönderna göra två resor til Levanger och en resa till Stockholm. Känd for- bonde från Brunflo var Håkan Nilsson i Gärde. Även under 1800-talet framträder intressanta forbönder från Brunflo och Marieby.
Brunflobonden framträder i vår första jordebok från 1540- talet. Alltifrån denna tid, kan vi följa bonden i Brunflo fram till vår egen tid.
Genom dessa jordeböcker, tionde -och mantalslängder, kan vi följa byarnas befolkning fram till våra dagar.  Året 1566 har vi drygt nittio(90) bönder i Brunflo socken. 1570  är siffran  nittiofem(95). Sen sjunker siffran, så att antalet år 1589 är nere i nittio(90). År 1600 är antalet åter uppe i nittiofem(95), men sedan går siffran ner till drygt sjuttiofem(75) efter Baltzarfejden 1613. Många har nu rymt till Norge. Märkligt återfinns många på Hedmarken i Norge. En liten folkökning äger rum på 1630-talet, men inte förrän 1750 börjar befolkningstalet att stiga. 1749 är antalet hushåll åttiosex(86). Befolkningen utgör 691 människor. 1790 har antalet hushåll ökat till etthun- dratjugosex(126). Befolkningen utgör år 1800 1410 människor.
Torparna
Omkring 1760 dyker de första torparna upp. 1763 finns två(2) torpare, som antecknas utan utsäde. 1769 har siffran stigit till fyra(4). Omkring 1790 har vi femtio(50) torpare i Brunflo socken. Var de finns kan vi se i kyrkans husförhörslängder. Sen går siffran ner något för att åter stiga omkring 1830. Omkring 1850 stiger antalet spikrakt uppåt. Orsaken synes delvis hänga samman med de lantmäterireformer, som genomförs, först storskiftet, senare enskiftet och på 1800-talet lagaskiftet.

Befolkningen
Jämtland är ett ungt land. Ännu för 7000 år sedan täcktes stora delar av ytan av landisen och den väldiga jökel, som höll på att smälta bort och lämna det öppet för människorna att bebygga och odla.
Vid mitten av vårt första årtusende e. Kr. finner vi att Storsjöområdet börjar framträda som den centrala bygden och som jordbruksbygd, det viktigaste jordbruksområdet i inre Norrland.
Studerar vi ortnamnen, ser vi att bygden utvecklas. De markerar olika perioder i vår odling och anger var de första bönderna slår sig ner och bygger sina gårdar. Medeltidens jordeböcker ger sedan besked om bebyggelsens utbredning. Söker vi säkra uppgifter om hur många människor, som bor i Jämtland, får vi gå till Tabellverket vid 1700-talets mitt. Först då får vi exakt statistik i en obruten serie av befolkningsstatistiska uppgifter fram till våra dagar.
Jordeböcker och Mantalslängder redogör för viss del av befolkningen, den skattskyldiga, by för by och upplyser om hur många hushåll det finns i varje by eller jordbruksenhet. När befolkningssiffran för hela befolkningen är känd, får man lätt fram ett medelvärde på antalet personer inom ett hushåll...Det kan variera något socken för socken. Befolkningskartorna för åren 1850 och 1940 är tillkomna efter dessa principer. Siffermaterialet för dessa år föreligger tryckt i Sveriges officiella statistik. För 1940 har de topografiska kartbladen använts och Sten De Geers Karta över Befolkningens fördelning i Sverige, som avser året 1917. Varje prick på kartorna motsvarar 50 personer utom på kartan från 1750, där prickarna representerar 10 personer. 1645 års skatteregister visar att invånarantalet i Jämtland och Härjedalen är knappt 11.000 personer. Siffran är låg. Det innebär, att befolkningen fördubblas  i antal under åren
fram till 1750, då vi räknar nära 21.000 personer. Under de därpå följande hundraårsperioderna är befolkningstillväxten ännu starkare. 1850 har länet 53.000 och 1940 139.000 invånare. 1999 är siffran nere i omkring 130.000 invånare. Idag är siffran nere i 127 000 invånare.
Något, som påverkar befolkningstillväxten är barrskogsgrän- sen och de kalkhaltiga jordarterna. De senare ger upphov till länets tätast befolkade jordbruksbygder.
Av länets hela areal, 49.493/51.700 kvkm, ligger nära fjärdedelen ovan barrskogsgränsen. Länets areal blir större efter 1971, då socknar förs över från Västernorrland till Jämtland. Områdena med kalkhaltiga jordarter upptar en fjärdedel av länets återstående areal. Kalkområdena är således i genomsnitt mer än 4 gånger så tätt befolkade som den övriga delen av länet nedanför barrskogsgränsen.
Huvudparten av bebyggelsen inom länet, är knuten  till sjöar och vattendrag. I dalarna finns lättodlade sediment som sand och mo, mjäla och lera.
Vid jämförelse mellan jordeböckerna från mitten av 1500 till 1700-talen förefaller bygden rätt stillastående. Kolonisationen av nya områden är rätt obetydlig under denna tid. Landskapets härjningar av krig märks tydligt under Baltzarfejden 1611- 1613 i Brunflo.
I byn Torvalla kan vi genom jordeböckerna se, att nyodling sker på 1620-talet. Missväxt vid 1600-talets början och krigen  medverkar till den stora utflyttning om 500 personer, som sker under 1600- talet till Tröndelagen.
Mellan 1750 och 1850 jordebokförs inom länet över 400 nya byar eller gårdar. Böndernas ägoinnehav fastställs och skiljs från kronans marker. I Brunflo får vi t.ex. byn Bjärte, som utgörs av nybyggen på 1820-talet, som anläggs på gammal fäbodmark.      
Lundkälen  växer fram ur där anlagda fäbodbebyggelsen.
De flesta torpen anläggs under denna period. Sambandet mellan kolonisationen och den nya avvittringsstadgan från 1820-talet är påtaglig. Mången bondson blir torpare eller hantverkare. Ofta tjänstgör han som soldat under ett rusthåll. Torpet ger ej alltid tillräcklig bärgning. Vi får därför ett antal soldattorp i våra bygder.
Torparen blir  hantverkare inom eller utom socknen. Den äldste sonen i syskonskaran övertar hemgården och blir bonde.  Många bondsöner upptas därför som skräddare, fällmakare eller skomakare i Brunflobygden eller i dess närhet. Andra yrken är snickare, timmerman eller arbetskarl, arbetskvinna eller arrendator. Anställning till sockenskräddare sker genom beslut av häradsrätten.     
HAMMARSKIFTE och SOLSKIFTE
Hammarskiftet anses vara den äldsta metoden hos våra förfäder  att skifta jord. Hammar är ett urnordiskt ord, som betyder kors. Uttrycket ”by ligger i hambri”, betyder att den låg i kors, dvs tomt och tegar låg i kors om varandra eller med an- dra ord i oregelbunden ägodelning i motsats till det senare mera regelbundna solskiftet.
STORSKIFTET   
Solskiftets orubblighet stod i vägen för jordbrukets utveckling. Den man, som försökte råda bot mot detta var Jakob Faggot. Han var överdirektör för Lantmäteriet i Sverige. Han genomdrev en reform 1749, som fick namnet  storskiftet. Han försökte genomdriva stora skiften för varje gård, så att jorden lättare skulle kunna brukas. Ersättningen till de gårdar, som utsattes för storskiftets genomförande var dock dålig. Många motsatte sig därför den nya skiftesreformen.
ENSKIFTET
Ett nytt initiativ togs i Skåne omkring 1780 av godsägaren Rutger Mac Lean. Han hade mottagit Svaneholms gods i yt- tersta vanhävd. För att råda bot mot detta, försökte han nå- got, som kom att kallas enskifte. Det bestod i, att han slog samman godsets alla femtioen(51) gårdar och fyrtioen(41) torp. Hemmanen låg hopträngda i fyra byar. Bland befolkningen härskade stor fattigdom. Ägorna låg splittrade på sex- tio(60) till etthundra(100) ställen. Alla var de dåligt hävdade. Mac Lean gjorde en karta över området. De fyra byarna indelades i sjuttiotre(73) gårdar, som alla fick en areal av omkring fyrtio(40) tunnland i ett skifte av regelbunden form. Mitt i varje gård uppfördes bostad för brukaren. Omkring varje bostad inhägnades jord till trädgård.Folket vägrade flytta till gårdarna. Mac Lean fick med våld föra befolkningen till de nya gårdarna. Resultatet av den här ägodelningen blev lysande. Ganska snart började man inse fördelarna. Där förut femtioen(51) åbor och fyrtio(41) torpare strävat sig fram i fattigdom, fann de nu efter ett fåtal år, att sjuttiotre(73) bönder och sextiotvå(62) torpare kunde få god bärgning på den förut så dåliga jorden.
LAGA SKIFTET
Den största ansatsen till att förbättra böndernas möjligheter att få god bärgning skedde genom Laga skiftets tillkomst. Det fastställdes 4 maj 1827. Den nya stadgan kom att bli en medelväg mellan de tidigare jorddelningsmetoderna.
Med laga skifte avses en skiftesstadga, som skulle tillämpas på oskiftad mark, så att alla delägare skulle erhålla jämngoda lotter var och en i förhållande till sin andel i byn. Ingen skulle bli lidande. Ett villkor för laga skifte var att minst två personer var ägare till gemensam mark. För att en delning skulle ske, måste en gradering av markens beskaffenhet äga rum. Laga skifte skulle förrättas av lantmätare med biträde av två gode män. Laga skiftet förrättades på ett skifteslag. Med skifteslag avsågs all den jord, som låg inom gemensamma rågångar, således i första hand byn eller enstaka hemman. Första förutsättning för att laga skifte skulle komma till stånd var att ett yrkande härom tillkom. Behörighet att framställa sådant yrkande tillkom ägare av skattetal inom skifteslaget. Att de här reformerna tog sin rundliga tid i byarna i Brunflo, kan man utläsa av de lantmäterihandlingar, som finns från 1700-och 1800-talen. I Brunflo genomfördes laga skifte huvudsakligen åren 1830 till 1901.En karta över byn Lund från 1763 visar, att byn bestod av två hemman. Antalet ägolotter var relativt stort. Ägoförhållandena komplicerades ju fler hemman, som tillkom. Vid 1830-talets början hade byn fortfarande två hemman. Vissa gränsjuste- ringar tycks ha skett 1832, men i övrigt är läget oförändrat.Kungörelse om Laga skifte upplästes från predikstolen i Brunflo kyrka den 30 oktober 1831. Förrättningen påbörjades den 21 november samma år. Även byarna Stor Grytan, Lill Grytan, Håkansta, Södergård och Vamsta kom att omfattas av denna skiftesförrättning. Av kartan ser vi, vilka byar eller gårdar, som är krono 
respektive skattehemman. Som underlag för förrättningen upprättades kartor över byarna och protokoll, som visade de olika ägolotterna, deras storlek och beskaffenhet. Av protokollet framgår vilka som vid den här tiden ägde och brukade jorden i Lund. Det var Abraham Olofsson, född 1760. Denne företräddes av sonen Olof Abrahamsson, född 1793. De tillhörde den kända klockaresläkten från Lund. I flera generationer skötte de  klockaretjänsten i Brunflo kyrka. Vidare möter vi Pehr Olofsson, född 1791 och Olof Ersson, född 1796. Dessa tre ägde vardera 1 13/24 tunnland. Härutöver fanns två omyndiga ägare, Kjerstin Nilsdotter och Olof Nilsson, som vardera ägde 37/42 tunnland.
När man studerar kartan från 1832, ser man, att det var två ganska stora gårdar, som delade på marken i Lund. Varje gård bestod av ett 10-tal tätt samlade byggnader. Den ena gården är helt kringbyggd. Utanför den slutna fyrkanten finns ytterligare tre stora hus, vilket kan tyda på att gården sannolikt brukades gemensamt av två familjer. Pehr Olofsson och Olof Ersson var kusiner. Det är troligt, att de ägde hälften var i samma gård och den tillhörande jorden.
Jordeboken för Brunflo uppger 1702 två ägare till Lund. Den ene är kyrkoherden Olof Pedersson Drakes änka. Den andre är Jöns Olsson. Den sistnämnde ägde 6 1/6 tunnland av byns jord. Den hade han förmodligen förvärvat av änkan. Kyrkoherden hade under större delen av 1600-talet ägt hela Lund, som dessförinnan bestått av tre hemman. Gissningsvis övertog Jöns Olsson efterhand den återstående delen av Pedersson Drakes hemman. Klockaren Abraham Abrahamsson kom till  Lund genom giftermål med Jöns Olssons dotter Märet Jönsdotter, född i Lund 1687. Abrahamsson var född 1675. De gifte sig år 1710. År 1716 fick han tjänsten som klockare i Brunflo församling. Den  tjänsten innehade han till sin död, 37 år senare. De fick tillsammans elva barn. En son ärvde faderns syssla. Jöns Olssons sonson, född 1719, var farfar till de vid skiftesförrättningen deltagande kusinerna Pehr Olofsson och Olof Ersson.
Under större delen  av 1700-och 1800-talen ägdes således byn Lund av två med varandra genom arv och ingifte nära befryndade släkter. Denna något komplicerade släktkrönika ger förklaringen till att de tre huvudägarna av byn ägde lika mycket mark vid ägodelningsförrättningen åren 1831 - 1833.
Det är efter laga skiftesförrättningarna de här åren, som förutsättningarna uppstår för anläggandet av torp inom byarna.
Vi skall nu förflytta oss till byarna Grytan och  Håkansta inom samma skifteslag för att se hur torpen växer fram. Med hjälp av Husförhörslängderna, kan vi se vilka, som bor i  Grytan och Håkansta åren 1828 - 1838.
Gårdarna är militieboställen tillkomna år 1696. De bebos av häradsfogden och häradsskrivaren. Jorden utarrenderas på 1800-talet, när tjänstemännen flyttar in till Östersund till landbönderna  Måns Persson och senare sonen Per Månsson  på Håkansta. Arrendatorer på Stor Grytansgården är Per Bengtsson, Mattias Månsson och Nils Erik Karlsson i Åkre.                                            

I
På Håkansta möter oss två torpare. De bor gemensamt på ett torp. Den ene är torparen Jöns Mårtensson gift med Helena Enarsdotter. På samma torp upptas torparen Enar Jönsson, boende på Jöns Mårtenssons torp, enligt husförhörslängden.
II
I husförhörslängden för åren 1848 - 1855 uppträder ytterligare två torpare. Det är torparen Per Johansson, f. 1809 och torparen Ifvar Olofsson, f. 1820. Hos honom bor även torparen Olof Sohlberg, f. 1784. På torpet inhyses skräddaren Anders Olsson.
III
Förflyttar vi oss till åren 1856 till 1863, kan vi se, att antalet torp är oförändrat tre. När vi kommer in på 1860-talet fördubblas antalet torp.
IV
1) Det första torpet kan vi kalla för Enarstorpet, som bebos av torparen Enar Jönsson. Två familjer synes dela på torpet. Här bor även torparen Anders Söderström. Söderström är ett soldatnamn, som ej ärvdes.
2) Det andra torpet brukas av Johan Persson, f.1844, gift med Ingeborg Anna Persdotter. Denne uppges bruka torpet från 1865. Han brukar Per Johanssons torp.
3) Det tredje torpet brukas av Ifvar Olofsson, f. 1820, gift med  Magdalena Olofsdotter.
4) Det fjärde torpet har Magnus Persson, f. 1811 som brukare. Denne är gift med Christina  Carlsdotter.
5) Den femte torparen är Nils Erik Olofsson, f. 1833.
6) Hästjägaren Christian Engström, f. 1841, är slutligen den sjätte torparen på Håkansta.
V
Förflyttar vi oss fram till åren 1874 till 1883, kan vi se, att ytterligare två torp anlägges.
7) Torparen Olof Persson, f. 1855 tillkommer.
8) En son till arrendatorn  Per Månsson, Per Persson, anlägger ett torp, som sedan måste rivas, när järnvägen anläggs.
Åren  1884 - 1895 förvärvas gården Håkansta av grosshandlaren Jonas Pettersson från Ånge. Denne byter gården senare med Per Olof Persson från Loke i Lockne, vars sonson Anders Håkansta nu bebor Håkansta gård i Brunflo, Håkansta 1:4 i Brunflo fs.  Alla torp i Håkansta anläggs således under 1800-talet. Om de är soldattorp eller ej, kan vi ej se av husförhörslängderna, men vi kan konstatera, att på några av torpen bor soldater och hästjägare.
Vad händer nu med dessa torp in på 1800-talet och var ligger de? Med hjälp av kartan kan vi nu spåra dessa torp. De ligger på den mark, som idag utgör Håkansta by och som således är tillkomna på 1800-talet genom Laga skiftet. Bebyggelsen förtätas och torpen försvinner på 1900-talet. I Brunflobygden Årgång 55 redovisas utförligt var dessa torp låg. Det svenska torpet upphör 1943 som juridiskt begrepp och torparna som yrkeskategori.
Vem var nu Brunflobonden?
I kyrkans räkenskaper får vi en inblick i vad han heter, hans familj och hans kunskaper. I jordeböckerna får vi en uppfattning om hans skatteförmåga och storleken på gården och vad som hör till denna. Rannsakningsprotokollen kompletterar bilden av bondens gård i Brunflobygden. Den lokalhistoriska litteratur, som finns från 1700- och 1800-talen jämte Landshövdingarnas ämbetsberättelser ger ytterligare bidrag till en fullständig bild av bonden och hans gård. Summerar vi, kan vi konstatera, att de första, som byggde i Storsjöbygden livnärde sig på jakt och fiske. Så småningom lärde de sig att hämta en del av sin bärgning genom att bruka jorden och hålla tamboskap. Ända in i våra dagar har sedan jordbruket behållet sin rangplats som huvudnäring. Av hela folkmängden hänförs till denna yrkesgrupp 55.6% och av landsbygdsbefolkningen icke mindre än 62.8%. Noteras bör, att skogsbruket räknas till jordbrukets binäringar liksom jakt och fiske. När jordbruk först började bedrivas kan ej fastställas. Genom fynd av korn och vetekärnor i gravar från åttahundratalet på Frösön, Rödön och i Näs, kan man se, att jordbruk i någon form bedrevs i trakterna vid Storsjön redan i förhistorisk tid. Att redskapen var primitiva, kan man utgå ifrån, men en skära snarlik de, som använts in i nyare tid, har man funnit från järnåldern. Skärans namn var i Jämtland i äldre tid “sigd”.
Jordbruket bedrevs ända in på 1600-och 1700-talen under mycket enkla former. De åkerbruksredskap, som användes var harvar och plogar av trä,  i vilka dock pinnar och billar av järn så småningom anbringades.
Av den odlade jorden besåddes i allmänhet ungefär hälften med säd. Den övriga delen låg i träda. Kornet var det mest odlade sädeslaget, men även råg, ärter, havre och i någon mån vete förekom.
Huvudnäringen i Brunflo är således jordbruk med boskaps- skötsel. Tvåskiftes bruk dominerar. Halva åkern låg i träda och den andra såddes. Främst odlades korn, men även något havre och gråärter. Råg och vete var förhållandevis sällsynt. Lin  prövades, men gick ej så bra enligt Hulphers. En linkoloni uppkom öster om kyrkan genom inflyttade ångermanlänningar. Kvar finns namnet Lindalen öster om Brunflo kyrka på prästbordets mark. I Österböle finns från denna period namnet Linehäll, därför att där odlats lin. Under medeltiden heter gården Glemstad.
Länsman Odenplan skriver 1764, att trädesåkern köres me endels en gång i juli månad. Där rot och ogräs yppar sig eller i åkrar där måste trädas oftare. Rågsädet hos bönder brukas minst ¼ tunna hos någon enda,hos ståndspersoner något ansenligare. Vårråg brukas litet eller intet. Hos några få 1-2  á 3 kannor för den orsak det giver litet.

År 1805 fanns 632 tunnland öppen jord. År 1815 hade siffran stigit till 636 och 1820 till 650 tunnland öppen jord. Tvåsäde var det vanliga. Hälften av arealen låg i träda och resten såddes med utsäde. Under de här åren såddes varje år 330 tunnor korn, 8 tunnor havre, 9 tunnor blandsäd, 12 tunnor ärter, 18 tunnor råg och 30 tunnor potatis.
Avkastningen var ej så hög. Kornets förökning var fem gånger utsädet och rågen fyra. Blandsäd och ärter gav tre gånger av det sådda och potatisen sex.
År 1850 fanns 14 kvarnar skattlagda, som nyttjades och sex sågverk inom Brunflo församling. Mest känd av dessa är Häll- sågen och Svedjekvarn, som nyttjats inpå 1960-talet.  Hällsågen anlades åren 1835-36.
Odlingsmöjligheterna förbättrades genom laga skiftet. Det genomfördes huvudsakligen under under åren 1827 - 1901. Härigenom koncentrerades uppodlingen och utdikningen för att undvika missväxt.
Janrik Bromé redovisar den sammanlagda spannmålsskörden i Jämtland 1766 till 23.456 tunnor korn, 2000 tunnor råg,  543 tunnor ärter och 84 tunnor havre. Potatis sattes vid denna tid men med ringa framgång, meddelar Hulphers i sin beskrivning över Jämtland och Härjedalen efter sin resa i länet 1767.
Befolkningstillväxten i Jämtlands län hör under  åren 1850 - 1950 till landets kraftigaste. År 1999 är situationen den motsatta. 1998/99 är siffran 133 143 motsvarande 2.7 inv/km2 och 8 847 625 för hela riket motsvarande 21,5 inv/km2.Närheten till Östersund liksom alla högre ståndspersoner, som finns i Brunflobygden under perioden 1750 till 1900, bidrar till att nyheter förmedlas, så att man kan undvika nödår. Känt är en omfattande utdikning av alla de stora floar, som fanns i närheten av Brunflo kyrka. Författarna Per Nilsson- Tannér och Gustaf Näsström har pekat på militärens betydelse för bygderna i Jämtland.
Under 1700-talet kan noteras ett visst framåtskridande för jordbruket. Det är prästerna och de högre militärerna som också var jordbrukare, som blev föredömen. Landshövdingen P.A. Örnsköld bidrog till lantbrukets utveckling framförallt genom att lära jämtarna att odla lin,  men även rensa åkrarna från sten.

Järnplog och Krokpinneharv
Nya redskap införs såsom plogar av järn. Mot slutet av 1800-talet inköps årligen 300 järnplogar i Jämtland. Säden skärs långt fram i tiden  ändock med skära. Endast ett fåtal av Brunflobygdens storbönder har råd att skaffa effektiva lantbruksmaskiner. Även en och annan slåttermaskin av märket Palmcrantz konstruerad av jämtlänningen Helge Palmcrantz 1874 kommer till Brunflobygden. Mest blir det dock amerikanska maskiner av märket Mc Cormic och Champion. In på 1900-talet kommer Arvikas Herkules och Vikingmaskiner att dominera. Intressant är Olof Odenplans berättelse från 1764 i vilken han omnämner hos kyrkoherden Nording en ”tröskvagn av tackjärn, men ingen mer”.
Under 1800-talet följer en period av kraftigt framåtskridande. Hushållningssällskapet bildas 11 juni 1817. Genom sällskapets införande 1855 av brännvinsavgifter, ges ekonomiska möjligheter att verksamt främja jordbruksnäringen. Vid rusthållen Viken och Backen nedlade generalmajoren Wolte mat 1764 mycken kostnad för åkerdikning. Det hade förut sällan varit brukligt i Brunflo. En mängd stenrösen bortforslades med dryg kostnad. En vidlyftig mosse utdikades. Stenrösena låg ofta så tätt intill varandra, att kreaturen utan vändning ej kunde gå mer än få fjät för plogen. Det  kan beses i Berge och på Stor Grytansgården än idag. Sedan 1763 hade allmogen begynnt bortforsla 60 till 100 lass om året för var häst på hemmanen, skriver Hulphers. Somliga påstod dock, att stenrösena bevarade  åkern från frost. 
Abraham Hulphers skriver, att ”näringarna i Brunflo är boskapsskötsel, åkerbruk, föga fiske, men desto mer Norge handel. I anseende till den härliga jordmånen i Brunflo, borde här vara mycken välmåga, men Brunfloborna sägs vara de fattigaste i landet i anseende till  förvänd hushållning och knapp tillgång på sovelvaror av egen avel. Utom några få idoga jordbrukare, måste större delen här köpa säd i torra år, då åkrarna är magra. Landshövding Örnsköld föreslog anläggandet av en Ångermanna koloni för att lära Brunfloborna linnespånad och vävning.  Boskapsskötseln var dålig. Många hantverkare fanns i Brunflobygden.”
Befolkningen är ganska homogen. De flesta är självägande jordbrukare. De producerar på gårdarna sina födoämnen, även om långtifrån var bonde behärskar allt. En uppfattning om antalet djur i Brunflobygden får vi från befolkningsstatistiken för åren 1805 till 1820.
En betydande uppodling äger rum i Brunflobygden åren 1860 - 1940. Dränering och stenröjning av markerna sker. Fäbodar anläggs, som ofta får odlingsarealer, som är lika stora som på hemgårdarna. I fäbodarna odlas grönfoder, men även säd och framförallt hö. På allt fler gårdar finns nu en rödlackerad  slåttermaskin av märket Deering, Mc Cormick, Milwaukee eller Herkules  från Arvika. Slåttermaskinens intåg medför ett stort framsteg liksom trösken och traktorn. Med lieslåtter kunde man gå runt alla stenar och rösen. Slåttermaskinen krävde stenfri och jämn mark. En betydande rensning av marken skapade stengärdesgårdar. Under andra världskriget, krossas en del av dessa rösen och stengärdesgårdar upp till grus av s.k. ”samvetsömma”. Den här perioden är en tid av snabb kvalitetsförbättring av åkerjorden, som nu skogen tar tillbaka eller bebyggs med nya bostäder som i Odensala, Torvalla, Backen, Viken, Änge och på Södergård.
Arbetsåret för Brunflobonden
En källa, som vi också bör nyttja för att få kunskap om bonden är de dagböcker som många förde. Ett annat material är de uppgifter, som tillkom genom Nordiska Muséets insamlingar av minnen från 1900-talets jordbruk och vars resultat finns i boken Bondeminnen. Här kan vi konstatera vilken grundläggande förvandling av människors livsvillkor som ägde rum under 1900-talet genom den industriella revolutionens teknik och den kraftiga ekonomiska tillväxt, som ägde rum efter de båda världskrigen, då redskap och maskiner massproducerades och förändrade levnadsvillkoren för bonden på gården. Det gemensamma boendet förändrades. Bilen och traktorn erövrade bondgården. Lagarbetet, som var ett “måste” vissa tider under året, blev nu ersatt av en enda person, som skötte allt från sin traktor i sin ensamhet.
Under 1700-talet var arbetet likartat över stora delar av vårt land och i vissa  delar av landet med likartad geologisk och geografisk struktur. Exempel från några dagböcker visar dock på skillnader främst genom gårdarnas storlek.
I äldre tid var gårdarna självförsörjande. Djur slaktades. Köttet bearbetades, röktes och torkades. Det fiskades en hel del. Sjön gav god kost, som bevarades genom att fisken saltades ner. Fisk fångades av gårdarna genom not.  Längre fram i ti- den konserverades såväl kött, fläsk och fisk. Det lades i glasburkar med en gummiring och en klämma över för att sedan sättas ner i en konserveringsapparat.
Säd odlades på gårdarna. Mjöl maldes och bröd bakades på samma sätt som idag. Bakstran/bagerskan blev ett kvinnoyrke, som utövades av flinka kvinnor, som gick mellan gårdarna. Den ena kavlade och den andra gräddade brödet. Det bakades tunnbröd, mjukbröd(mommabröd), paltbröd, kornbröd och ärterbröd. Baket ägde rum i en stor ugn i bryggstugan, där öl också bryggdes. Därför fanns det oftast en humlegård intill bryggstugans gavel om 16-20-24 stänger.
Inför julen och vissa högtider bakades det även rån i i rånjärn av gjutjärn. Bryggstugan nyttjades även för julbadet.
Potatis och grönsaker odlades på varje gård. I fäbodarna anlades på vissa av boställena stora odlingar. De vanligaste potatissorterna i Brunflobygden var mandel, blåblommig mandelpotatis, rödgullöga och i senare tid Bintje och King Edvard. Potatisen sattes med en årder och i senare tid med en plog, som man körde upp fårorna med. På hösten skulle potatisen hackas upp, ett synnerligen hårt arbete, som ej passade svaga ryggar. På 1900-talet kom potatisupptagaren, den s.k. sprättmaskinen, som sen kompletterades med en säck eller kedjor och senare en snurrande tunna, som fångade upp potatisen. De första potatisupptagarna är från 1890-talet. På det här området var uppfinningsrikedomen stor och många olika konstruktioner såg dagens ljus ute i byarna.
Potatismjöl gjordes genom att potatisen maldes i potatiskvarnen, först den handgjorda och senare den maskintillverkade. Rovor odlades på vissa gårdar som djurfoder.
På våren skulle gödseln köras ut på åkern. Dyngan kördes från gödselstacken i gödselstan på en dyngsläde. Den var försedd med en tjorme, en ihopspikad lem, som var lös mot bottnen, så att den kunde lyftas av, när gödseln skulle lastas av i en hög ute på åkern. Det här ägde oftast rum i mars-april månader, när snön fortfarande låg kvar. När snön gick bort, kördes gödseln ut med en moxterkärra. Den ersattes så småningom av en gödselspridare, som drogs av en häst, ett synnerligen tungt arbete för gårdens häst. Hästgödsel köptes av bönderna från Grytans Skjutfält, när gårdens egen gödsel ej räckte till. I mitten av 1900- talet kom också konstgödsling in i bilden. Kali och Ljungasalpeter nyttjades, som spreds ut på åkern genom att den kastades ut. Sen kom enklare gödselspridare. Jorden kunde också förbättras genom kalk, som köptes från Gusta Stenförädlingsverk i Brunflo.
När traktorn kom in i bilden och blev mer allmän på 1950-talet förenklades allt. Epatraktorer, gamla ombygda personbilar från 1920-talet blev vanliga, när traktorerna var alltför dyra. När åkern var bearbetad med fjäder-och tallriksharv, skedde sådden. Även den förenklades, när radsåningsmaskinen kom och man kunde så både höfrö och säd samtidigt. I början av 1900-talet var såfiolen en vanlig apparat, när höfrö skulle sås. Den kom även att användas för konstgödselspridning. Sådden efterbearbetades  genom att åkern vältades.
Under 1900-talet kom trävälten att ersättas av ringvälten av järn. I Brunflobygden såddes såväl korn och havre, råg och vete samt ärter och grönfoder. På hösten såddes  råg och vete.
När vårsådden var klar skulle torv tas upp och hagar stängas inför djurens utsläpp. Till varje gård hörde minst en fäbod och även en sommarladugård i närheten av hemgården. I Brunflo hade många gårdar 3 - 4 fäbodar. Eftersom man var i behov av hö slogs alla ängar och löv insamlades. Inpå 1930-talet blev balansräfsan alltmer vanlig för att ta tillvara allt hö.
På 1870-talet och fram till 1920-talet skedde stor uppodling av mark i fäbodarna. I fäbodarna nyttjades stora arealer för höskörd, men även havre och blandsäd såddes. I Optand och på Grytan  och Håkansta odlades så stora arealer upp, att de blev större än hemma på gården. Samtidigt konstaterades, att marken var mer stenfri i fäbodarna än hemma på gårdarna. Många fäbodar blev därför så småningom byar, dit man flyttade så småningom.
Man tog först i bruk den fäbodvall, som låg längst bort från gården. Den var oftast den äldsta och nyttjades i äldre tid både vinter och sommar. På vintern togs myrjärn upp ur myrarna. Järnet torkades och smältes för att så småningom hamna i smedjan hemma på gården. Eftersom man slog flyttades djuren och även folket  till nästa fäbod närmare hemgården. Till fäbodarna flyttade man kring midsommar, då djuren togs med. Bonden lastade det viktigaste på sin trilla och så bar det iväg på “semester”. Livet i fäbodarna var dock för butöusa och i äldre tid bukalln inget lättsamt arbete, då korna skulle mjölkas morgon och kväll. Om man inte hade haft tid att förbereda inför sommaren på fäbodvallen, så skedde stor rengöring den första dagen på vallen.
De, som stannade hemma på gården flyttade ut till brygg/ sommarstugan, som i allmänhet var svalare  genom sin tim- merkonstruktion. När korna gick på bete, ägnades mycken tid åt torvupptagning av männen.
Kvinnorna tillverkade smör, ost och getost och andra delikatesser. I äldre tid kärnades all grädde till smör i hemgjorda kärnholkar. De ersattes så småningom av hemkonstruerade träkärnor, som vevades för hand. På 1930-talet kom den maskintillverkade separatorn och smörkärnan och ersatte forna tiders äldre konstruktioner. De blev gårdens mejeri.
På 1880-talet anlades på gården Backen mejeri i Brunflo. Det flyttades senare upp till nya landsvägen, där nuvarande Sedinshuset finns. Det upphörde 1937, då verksamheten flyttades till Östersund. Jämsides leverade många gårdar även mjölk i krukor till kunder runt om i bygderna. När mejeriet i Östersund tillkom inrättades mjölkskjutsar, som hämtade upp mjölken varje morgon för leverans in till Östersund. Mjölken levererades i 30, 40 och 50 liters krukor från mjölkpallen.
Till gårdens underhåll hörde även byte av tak. Spåntaket, som i allmänhet inte höll mer än 20 år måste ersättas med nytt. Spånen klövs i äldre tid för hand. Inpå 1920-talet kom spånklyven i bruk, som innebar, att två personer hjälptes åt att klyva spån av gran eller furustubbar, varav den ene matade in och den andre tog emot den färdiga spånen som maskinen spottade ut. In på 1950-talet förlängdes spånens livstid genom att stubbarna genomgick kemisk behandling med cuprinol, varvid spånens livstid förlängdes till det dubbla.
Torven hässjades för att torka, innan den skulle köras hem. På gården revs den i en torvrivare till strö. Ströet användes i ladugården jämte halm, som hackades i en halmhack, en synnerligen livsfarlig maskin med sin stora roterande kniv anbringad på ett stort hjul, som vevades runt.
På vissa gårdar togs på vårvintern upp is, som lades i sågspån för att nyttjas bl.a. för kylning av mjölken, men även för an- dra livsmedel. Isen lades i sågspån i en jordkällare på gården. Inne i storstugans kök fanns också en jordkällare under golvet. På 1920-talet kom isen att nyttjas även till föregångaren till nutidens kylskåp och även för tillverkning av glass i en glassmaskin.
När man kom in i juli månad skulle höet slås. Lien kom då fram och kom sedan att komplettera slåttermaskinen, som i början drogs av en häst och senare av två hästar. I Brunflo har ett stort antal märken funnits. Under 1900-talet blev Herkules från Arvikaverken den vanligaste. Under 1800-talet fanns många amerikanska maskiner i bygden. När höet var slaget måste lien nyttjas för att slå alla kanter. Här kom rakstran in i bilden. I äldre tid bildade männen och kvinnorna arbetslag, som startade tidigt på morgnarna, då gräset var lättare att slå. Höet fick ligga och torka, innan det kördes ihop med släpräfsan, som i äldre tid var helt av trä. När järnräfsan kom, förenklades insamlandet av höet genom att, när man drog i handtaget, så slog den runt med pinnarna. Träräffsan måste man backa och lyfta över höet.  
Hässjan sattes upp med hjälp av en stor järnstör, som hålen gjordes med. Oftast sattes en parhässja upp . Den hade tre stolpar och 5-6 roer i varje hässja. Det var en konst att hässja. Höet skulle anbringas, så att det inte ramlade av. Vid ytterändarna lades alltid höet på först. Hötappen band sen fast närliggande. Höet låstes vid hässjan, så att det inte blåste av. En hässja kunde stå ute i 1-2 veckor beroende på vädret. Sen skulle höet köras in i ladan eller upp på ladugårdens högäll. Det skedde med en stor släde eller vagn. På denna kunde man lasta två hässjor. Höet skulle i ladan trampas, vilket var ett jobb för oss småpojkar. Slutligen skulle höet saltas. Ett annat jobb för gårdens pojkar var att dra slipstenen, när lien, ljån, blev slö och det ej räckte med att bryna den. Det var  ett tungt jobb att dra slipstenen, när slåttermaskinsknivarna skulle slipas.  Ibland måste någon kniv bytas, vilket skedde hemma på gården oftast i gårdens smedja.
När vintern kom kördes höet hem  på släde. I juletid kunde det bli en resa om dagen, när höet hämtades i fäbodarna.
På liknande sätt kunde det bli en kvarnresa höst och vår till kvarnen i Hållsta eller Svedje och i senare tid till Ångsta. Ibland kunde det bli även en kvarnresa till Billstakvarnen i Hackås. Här låg man ofta över i kvarnkammaren.
I september blev det skördetid, vilket innebar, att potatisen skulle tas upp, säden slås och bärgas, lingon och andra bär  insamlas. I äldre tid nyttjades skäran. Vartenda ax samlades in. Kärvar knöts för hand  och bands om med långhalm. Kärvarna hässjades på skylstänger genom att en särskild kornstol användes. Skylen var vässad i båda ändar och försedd med en trä- tapp nedtill, så att kärven ej skulle ramla ner på marken. För att få kärvarna lika stora, nyttjades en särskild metallbåge, som den lades i. Skäran kom så småningom att ersättas av slåttermaskinen.  Den konstruerades med en avläggare, som sköttes av en särskild person, som satt bredvid körkarlen och med en särskild avläggarräfsa såg till att säden hamnade på den grinda, som fanns fanns anbringad på maskinen. När självbindaren  kom på 1920-30-talen, så bestod den av en slåttermaskin med en matta av presenningstyp, som säden gick på. Den fördes fram till ett galler. Där packades den ihop och bands med en knytapparat, innan den slängdes av maskinen ut på åkern. Sen hässjades  kärvarna antingen på skylstänger eller på vanliga hässjor i allmänhet  förstärkta med stöttor eller trekantiga stolpar. När sädeskärvarna var torra nog, kördes de på en stor vagn till trösken, som oftast ägdes av alla bönderna i byn. För tröskningen krävdes 7-8 personer. Trösken drogs vid förra sekelskiftet, innan elektricitet hade installerats av en råolje- eller fotogenmotor. En person ansvarade för tröskningen. En person basade, dvs. stoppade in säden på foderbordet dit den lyftes av en person från vagnen till tröskbordet. Vagnen sköttes  av två personer. En person ansvarade för att halmen lades åt sidan och en person tog hand om agnarna. Oftast blev det småpojkarnas syssla att ta hand om agnarna. Bonden själv kontrollerade, att säckarna ej blev för tunga och byttes, när de blev fulla. Trösken var försedd med olika galler, så att säden kunde fås sorterad. Innan trösken kom till bygden, tröskades med stifttrösk och kastmaskin. I stifttrösken skildes säden från halmen, medan säden sorterades i kastmaskinen. De drogs för hand, men elmotorn kom så småningom att bli drivkällan även för dessa maskiner. Kastmaskinerna blev vanliga på 1880-talet. Den första trösken kom till Brunflobygden redan på 1750-ta- let. Den bestod av en tröskvagn, som drogs av hästar genom ladan. Jämsides med denna och fram till 1900-talet nyttjades slaga vid tröskning. Tröskningen ägde rum i ladan. Ett trösklag kunde bestå av två till fyra personer, som sjöng och tröskade i takt mot varandra i takt
Vintertid skulle vägen plogas. På kommunalstämman fastställdes fyrklaget, som angav vilka bönder i byarna, som var ansvariga. En budkavle, plogklubba, gick från bonde till bonde och en bok fördes, när plogning skulle ske och hur vädret var. Plogning skedde med två hästar, om plogen var en stor träplog.  
Jordbruket står idag inför en stor omställning. Enligt den nya livsmedelspolitiken, skall jordbruket på 2000-talet på fem år gå från en reglerad planekonomi till ett marknadsanpassat system. Jordbrukets produktionsvärde skall minska med 5 av totalt 26 miljarder, dvs  med 20%. Det innebär, att resursinsatsen mark, arbetskraft, kapital m.m. måste minskas med 20%. Intäktsbortfallet beror till 1/3  på sänkta priser, bl a en prissänkning på 20% för spannmål och oljeväxter, till 1/3 på minskad produktion av spannmål och oljeväxter och till 1/3  på minskad produktion av mjölk och nötkött. Den största minskningen sker dock genom att arealen med dessa grödor minskas med ca 400 000 ha, ¼ av nuvarande odling.
Mjölkproduktionen minskas genom att närmare 100 000 mjölkkor försvinner. Därmed minskar produktionen av nöt- kött så pass mycket att, det kommer att finnas utrymme på marknaden för en ökad produktion från självrekryterande köttdjur. Frågan blir då, om lönsamheten blir tillräcklig för att få till denna ökning. Förändringarna i animalieproduktionen påverkar i sin tur behovet av mark till grovfoder och bete.
Framtiden för Brunflobygdens bonde är för 2000-talet svår att sia om med EU-anpassning. Vissa tror på traditionellt familjejordbruk men många ser andra lösningar. Betalningsförmågan är nyckeln till framtiden. Om jordbruket i Storsjöbygdens Brunflo skall överleva krävs marknadsanpassning. Antalet jordbruk med mjölkproduktion kommer att minska. Statliga stöd och EU styrning kommer att styra framtidens  förutsättningar att bedriva jordbruk i Brunflobygden. Konkurrensen är hård med de multinationella livsmedelsföretagen. De jämtländska varorna har god kvalitet. En mjölkgård som sambruk med andra yrken  och hästuppfödning är kanske lösningen. Bygdens andra näringar som sten och skog, bär och grönsaker och närheten till tätorten Östersund med dess varierande han del kompletterar bondens livsvillkor.

HBDBGT02.lwg

 Åter till STARTSIDAN