Sidan är under konstruktion

Emigrationen är ett fascinerande ämne, som berör oss alla på något sätt. De senaste åren har ett antal konferenser hållits om emigrationen. 1989 hade vi en stor emigrationskonferens här i Östersund.

Min kontakt med emigrationen till USA har jag fått på flera sätt. Vi hade i Brunflo under 1900- talet en lokal journalist, Gustaf Ljungberg, som skrev och berättade om olika emigranter, som besökte hembygden. Av hans många artiklar möter man i första hand alla de svenskamerikaner, som haft det svenska språket kvar i behåll. De tillhör de flesta den sista vågen av utvandrare.

1968 besöktes Brunflo av Rut Lennartsson och Anna Engberg. De emigrerade till Minnesota 1921. Anna Engberg hamnade hos sin syster och hennes make, som var farmare. "Det går inte att känna igen sig i Brunflo", yttrade de. Båda tyckte, att den svenska socialvården var bra och något alldeles enastående i världen. Ytterligare en syster, Signe Schylberg, en faster till mig, reste också över, men återvände efter några år.

1957 besöktes Brunflo av den glade och pigge 1:e sångarbasen Nils Linde i Swedish Veteran Chorus under Sverigeturné. Han tog in på Brunflo Hotell. Han härstammade från Viken i Brunflo och emigrerade till Chicago 1926.

1927 reste en av våra tidigare kassörer i Brunflo hembygdsförening, Viggo Wester jämte bröder över till USA. Han återvände efter fyra år.**

1954 landsteg svenskamerikanen Per och Jenny Magnusson från Berge i Brunflo det gamla landet. Per föddes i Lund, men växte upp i Gusta. 1912-13 reste de över till Amerika. Efter skogsarbete i Canada, kom de att bosätta sig i Minneapolis.

De här exemplen får belysa något av den sena utvandringsepoken. I nyare tid, 1957, reste en flicka från Lund, Anna-Lisa Jönsson, över och hälsade på sina släktingar. Hon blev kvar i USA.

Ungefär samtidigt begav sig en klasskamrat till mig, Sigvard Jonsson, ut på sjön som sjöman. Han berättade, när han var hem sommaren 1997, att han tänkte emigrera till Canada. Han upptäckte, att det var betydligt gynnsammare klimat i Australien. Han steg i land där. Han köpte mark och etablerade sig som farmare. Idag är han fastighetsmäklare, tidigare delägare i en stor bilfabrik och ägare till stora markområden.

Själv tillhör jag den grupp, som skulle ha kunnat vara svensk-amerikan, då min mor, Elna Nilsson, f. Gustafsson, lockades att utvandra. Hennes syster utvan- drade 1918.

Min farfarsfar, Anders Carlsson, som kom från Revsund tillhör den grupp, som var på väg till USA under nödåren på 1860-talet. Han reste in till Östersund för att ordna med pass och biljetter. Hustrun var ej så pigg på detta. Han fick på Länsstyrelsen kännedom om en gård i Optand, Brunflo, som hade gått på exekutiv auktion och som nu åter var till salu för 1/3 av det ursprungliga priset. Han köpte in gården. Utvandringen blev därför ej längre än till Brunflo.

Materialet visar, att befolkningstillväxten accelererar, när vi kommer in på 1800-talet jämfört med tidigare år med undantag av tillfälliga avmattningar på 1830-och 1860-talen.

Befolkningsökningen resulterar i en strukturomvandling inom jordbruket med intensiv nyodling och anläggande av torp. Emigrationen medför en lättnad i befolkningstrycket, när 1.25 miljoner lämnar landet. Emigrationen blir en central faktor i befolkningsutvecklingen.

Emigranterna är ojämnt fördelade över länet. De tingslag, som har kraftig befolkningsökning har också stor emigration. Det här är synnerligen tydligt i länets perifera områden.

Medeltalet för ökningen i länet är mellan 1810 - 1880 ca 150%. Områdena kring Storsjön är under 100%, medan däremot Ragunda har en ökning på drygt 260%.

karta

Det här materialet lockade mig till fördjupade studier i synnerhet , när jag kom i kontakt med emigrantforskaren Björn Åke Pettersson från Blekinge.
"Drömmen om Amerika" brukar man alltid inleda med, när man talar om vår första utvandring. Den finns ej omnämnd i våra historieböcker!

Svenska kolonien i staten DELAWARE

17 spännande år i Sveriges historia, som inte nämns i våra histroieböcker.

                                           Äventyret Nya Sverige.


Det började vid Delaware                                        Karta över Pensylvania

Utvandring i 5 skeden 1845 - 1930

1. Massutvandring fram till 1854. Koleraepidemi.

5. Sista vågen äger rum 1923 - 1929. Börskrasch. USA upphör att vara ett
"löftets land".

bosätter sig 112 brunflobor I staten

City, Anoka och Center City.

Många byar och socknar i vårt land mister en stor del av sin befolkning under den här perioden. I Jämtland drabbas Hällesjö och Klövsjö hårt.I Brunflo kan vi se, att Odensala och Hälle är hårt drabbade, men även Optand, Svedje och Bodal har stor utvandring.

Jordbruksbefolkning

En analys över utvandrarnas härkomst och yrken ger synnerligen intressanta upplysningar.

Svenska myndighetspersoner intog under de tidigaste skedena en attityd, att utvandrarna utgjordes av äventyrliga element. Samtidigt oroades man över, att emigranterna lämnade efter sig anhöriga, som kom att belasta fattigvården i Sverige.
Professor Sten Carlsson har vid en granskning funnit, att utvandrarna inte skiljde sig från de kvarvarande i fråga om begåvning, duglighet eller karaktärsstyrka.

Jämfört med Sverige i övrigt, så beräknades år 1870 ca 72% av hela folkmängden tillhöra jordbruk med binäringar medan industri och hantverk omfattade bara 15%, handel och samfärdsel ungefär 5%. Mest påtaglig är åldersfaktorn. Starkt överrepresenterade är åldersgrupperna 15 - 30 år.

De flesta är unga och friska människor, fyllda av framtidsförväntingar. En sammanställning av utvandringen från Brunflo skiljer sig inte mycket från riksmaterialet.

En uppdelning efter kön ger en klar manlig övervikt. I Östersund utgör de ogifta 56% av emigranterna. 29% av dem är män och 27% kvinnor. 23% av emigranterna är gifta med jämn fördelning mellan könen. Resterande utgörs av barn under 15 år. Dessa reser i 76 olika familjer, dvs. 3,5 personer/familj. Emigra- tionen av barn under 15 år är något större för staden än för riket. Flickorna överväger i denna grupp.

Utflyttningen till Amerika torde ändock vara större än vad materialet antyder. Vissa uppgifter i det här materialet ger en viss vägledning, när småbarn flyttar till USA, men föräldrarna endast reser till Tröndelagen. Sen jag hade publicerat det här materialet i Brunflobygden, kom en man och berättade, att hans far ej fanns med. Orsaken var, att fadern ville komma från ett faderskap, denne ej ville stå för. Jag har senare fått ytterligare bekräftelser, som visar, att man körde till en grann- socken och där tog anställning som dräng. I verkligheten gick färden vidare över till Norge och en resa över till det förlovade landet i väster.

Här kommer vi då in på:   Hur reste man?

Obefintlighetsregister finns upprättat från 1/7 1947, men innehåller ej några uppgifter på Brunflo

Utvandring till Nord Amerika åren 1900 - 1910.

Under åren 1900 till 1910 har vi en invandring om 17 män och 7 kvinnor, således 24 personer.

Vi får en återinvandring till 10 byar. 24 byar har emigration. Ser vi på utvandringen åren 1911 - 1935, så utvandrar 141 personer från Brunflo. Störst är utvandringen åren 1928 med 23 personer och 1927 med 20 personer. 1923 utvan- drar 14 personer . 8 utvandrar 1926 och åren 1924 och 1929 7 personer. De flesta under den här perioden utflyttar från Svedje; 16 personer och Torvalla 15. 11 personer emigrerar från Ope, 10 från Lund och Viken, sammanlagt 72 personer. Av dessa, som utvandrar åren 1926 - 1928 återvänder några i början av 1930- talet.

Vad driver nu dessa människor? I emigrantlitteraturen finns många olika uppfattningar redovisade. I Brunflo kan spåras en viss skillnad mellan de olika skedena. I det första skedet är det Agentpåverkan och Nödåren.
Studerar man länets tidningar för åren under 1860-talet, så finner man, att agenter verkar i Östersund.
I det andra skedet kan man spåra:

Vägran att göra värnplikt,      Ej stå för faderskap - 2 fall,

Amerikabreven som skrivs hem och  Personlig kontakt.

I brev, som jag fått av släktingar, så kan jag se, att personlig kontakt 1899, 1906 och 1931 är direkta förklaringar till varför man utvandrar. Jag frågade sommaren 1998 en släkting, Britta Ström, som var på besök, hur det kom sig, att hon utvandrade. Hon berättade, då att hon hade bevistat mina föräldrars bröllop 1931. Hennes kusin var på hembesök och bevistade bröllopet. Hon frågade, om hon fick följa med honom. Så skedde hennes utvandring till USA. 100 år fyllde hon den 13 januari i år år därborta i St Paul. Nu sitter hon och skriver sina memoarer och jag når henne via E-mail.
                                    

I det tredje skedet märks besök hos släktingar, amerikabrev,

                                           MEN

några råkade ut för tragiska saker. En bondpojke från Ope reste över med god kassa, men lyckades ej förvalta sina medel väl. Han hamnade i stark misär. En fattig pojke från Grytan kom däremot tillbaka som en rik yngling och startade en stenfabrik i Grytan, Brunflo.

En man från Odensäng lämnade 1911 sin älskade Odensängfamilj för löften om gyllengula vågor av vetefält på prärierna i Canada. Men löften går sällan i uppfyllelse. Det blev ett liv i fattigdom och förtvivlan. Hans styrka låg i att han var en man med styrka och uthållighet. Han blev timmerhuggare och sågverksarbetare . En dag inträffade en olycka, som helt förändrade hans liv. För att spara tid satte han tillbaka en rem på ångmaskinens trissa medan den fortfarande var igång. Tyget i hans vänstra byxben fångades upp av tänderna på det återaktiverade klyv- sågsbladet. Den giriga sågen slet av hans vänstra lårben och förstörde hans liv. Bara lite hud och en sena på baksidan av benet var kvar.

MEN! Sågverksarbetare är starka karlar. Den här synen måste ha varit outhärdlig. Skulle han dö av blodförlust?
Av sina hängslen och en gren intill förfärdigade han sin egen åderklämma. När de första kritiska ögonblicken gått, må det sägas, att äran av att hans liv räddades må tillskrivas Gud och honom själv. Här satt han i sitt eget blod, böjd över det öppna såret och koncentrerade sig på att hitta och ta bort benbitar och främmande skräp i ett fruktlöst försök att förhindra kallbrand och rädda benet. Välvilliga hjälpte upp honom på en vagn. Vägarna liknade på den här tiden mer ett slagfält än en väg. Bud skickades i förväg, så att hästbyten ordnades. Två hästar dog av utmattning av den vansinniga 40-mila färden(65 km). Så småningom kom de till järnvägsstatio- nen. Ett vittne, som då var en ung pojke, kom senare ihåg skräcken han kände vid åsynen av istapparna av morfars blod, som hängde ner baktill på vagnen. Tågresan till sjukhuset, 32 km, gick bra.

Modern medicin 1911 var inte vad vi har idag. Det fanns ingen antibiotika, inga blodtransfusioner och ingen mikrokirurgi.

På sjukhuset togs den nästan avslitna lemmen bort. Hjärtat, som led av brist på blod var mycket svagt. Lösningen blev konjak. Det skulle stimulera hjärtat till näringen, som han fick. Till slut kunde det ersätta kroppens eget blodförråd.

Han kom att tillbringa 6 månader på sjukhuset och fick utstå ytterligare två amputationer på grund av kallbrand. Men han överlevde. Även hans familj tack vare att pengar skickades från Sverige. Dåtidens sociala skyddsnät var ej som dagens.

När han skulle resa från sjukhuset, så blev det åter tåg. Konduktören slängde av honom före stationen. Men han tog sig fram på sina kryckor. Han drack ur bäckar, sov i höstackar, åt bär och som jag förmodar tvingades tigga mat.

Så var det, när han träffade barberaren. Denne talade bara franska - min morfar bara jamska, men det fanns en förståelse mellan dem. Mannen var mycket vänlig. Han lät honom inte bara få ett mål mat. Han klippte hans hår, lät honom bada, lät honom sova och packade en lunch åt honom, när de hade ätit frukost tillsammans. Till slut kom han hem, en annan man än, när han sist hade gått genom dörren för sex månader sedan. Trots handikappet, skulden och mödorna, måste han ha känt en viss lättnad över att den första delen av skärselden var över.
Händelsen rapporterades till myndigheterna. Sågverksägaren blev ansvarig, men även han levde under svåra förhållanden. Varför skulle Johannes ta pengar från hans barn?
Johannes var en man med värdighet, heder och medkänsla liksom många talanger, han aldrig fick utveckla. Han var en studiebegåvning, ryttare, atlet och artist.
Han måste ha ifrågasatt sitt beslut att resa till Kanada. Sverige var alltid hem. Det synsättet går djupt ner i tredje generationen. Jag har mina rötter i Kanada. Jag tycker om att resa, men Sverige är speciellt för mig, skriver hans sonson i ett brev hem till Jämtland i juletid.

Många svenskamerikaner upplever detta idag, när de söker sina rötter i Sverige. Jag har de senaste åren träffat flera på jakt efter sina rötter i Brunflobygden.

En dag för fem år sedan kom tre förnäma damer till Grytan. De påstod, att deras förfäder var från hembygdsgården i Grytan. Jag visade dem runt, men kunde just då inte placera dem. Jag bad dem skriva ned så mycket som möjligt, när de kom hem. En av kvinnorna var syster till finansmannen Anders Wall. De övriga två var mor och dotter från Minnesota.* Ett år senare kom två brev med synnerligen intressanta upplysningar. Under tiden hade jag lyckats spåra deras förfäder. De kom från ett torp under hembygdsgården, som gränsade till min gård. Den äldre kvinnans mor hade utvandrat 1901 under synnerligen svåra förhållanden. Morfadern hade varit skomakare. Han avled med en stor barnaskara. De hade dock släktingar från Ope, som hade utvandrat tidigare. I brev berättar de, hur det var i Minnesota och att det inte kunde vara sämre där. De ville nu att de skulle komma över.

De här två breven ger en gripande bild över vilken fattigdom som rådde i Brunflobygden kring förra sekelskiftet och det dåliga skyddsnät som fanns. De speglar en gudstro, som vi idag ej kan föreställa oss fanns hos dåtidens människor.

Slutligen skall jag avsluta med att berätta om en flicka, som besökte mitt hem 1975. Genom henne har jag spårat upp fyra av mina egna släktgrenar därborta. De tillhör båda den första gruppen av tidiga utvandrare från Brunflobygden. Vi skall följa dem i flera generationer för att se hur och vart de reste och var de finns idag.

Hösten 1975 kom en amerikansk flicka vid namn Ann Okerström till Östersund för att forska efter sina förfäder på Landsarkivet. Hon var från Michigan. Hennes förfäders spår ledde till Brunflo. Där uppsökte hon pastorsexpeditionen, som skickade henne hem till oss.

Hennes förfäder visade sig vara identiska med våra, men vi kunde ej då härleda, hur vi var släkt. Orsaken var en namnändring från Olofsson till Åkerström, som vi då ej kände till.

Två år senare hade ÖP en artikel om två amerikanska ungdomar - Janet och John Norquist, som släktforskade vid Landsarkivet i Östersund. De fann ej några nu levande släktingar i Jämtland, var tidningsrubriken. Jag kände igen namnet Ida Åkerström i artikeln. Hon fanns även i Ann Okerströms släktutredning.

Våren 1978 fick jag ett brev från San Francisco Det var Roy Åkerström med hustru, som ämnade resa till Norden. Nu ville de besöka Brunflo. Strax före midsommar kunde jag välkomna dem till Brunflo. Den tredje personliga kontakten var knuten.

Några veckor senare reste vår familj till USA. Den 3 juli välkomnades vi i Chicago av kyrkoherden Ernest Norquist. Han överlämnade till oss en släktutredning och tog oss i bil till sitt hem i Milwaukee i Wisconsin. I denna släktutredning kunde vi läsa om hans förfäders öden i USA. Efter tre veckors rundresa möttes vi åter till en släktträff hos hans bror, dr Joseph Norquist i St Paul.

Där fanns ett 60-tal amerikanska släktingar samlade, ej endast från den gren Norquist och Åkerström representerade utan även från andra grenar, syskon till den utvandrade Åkerström.

Det slog mig vid mötet med alla dessa släktingar likheten - personnamnsskicket - musikalisk - konstnärlig ådra och det pietistiskt religiösa sinnelag de uppvisade.

Olof Olofsson var bonde och kommunal förtroende man i Brunflo liksom hans far och farfar. Studerar man Brunflos äldre historia möter man deras namn ofta. De har skrivit in sig i Brunflobygdens historia. Vad hade nu hänt denne son, som hade utvandrat?

Det visade sig, att Nils Magnus hade utbildat sig till spegelmakare i Östersund och gift sig med en flicka från Optand, Ingrid Jonsdotter, bosatt på gården Optand 1, förövrigt en syster till Sven Perssons farmor. Nils Magnus flyttade in till staden Östersund, tog sig nytt namn och etablerade sig där som spegelfabrikör, målarmästare med gesäller och som borgare.

Han hade även hunnit med att gå på Konst Akademin i Stockholm och var ägare både till jord i Åkre och en gård i Östersund. Som målarmästare kom han att nyttjas både för färdigställandet av Tännäs och Kalls kyrkor, som han ej endast målade utan även skar allt bildhuggeri såväl till kyrkan som till orgeln. Det skedde 1867/68. Nödåren på 1860-talet var dock det som knäckte Åkerström.

Den 22 maj 1868 berättar en Conrad Göthe i en artikel i stadens tidning, om hur man kunde resa till det bördiga landet i väster. Från Östersund åkte man postdiligens till Sundsvall och därifrån med ångfartyget Gustaf Adolf för vidare tran- sport till Stockholm eller Göteborg för transport till New York och Chicago.

I landsarkivets material uppges, att Nils Magnus skulle ha emigrerat 1869. Den muntliga traditionen i USA anger dock 1868. Att det är korrekt kan vi se i utrese- hamnen Göteborg och genom de protokoll och fullmakter han utfärdade för sin hustru Ingrid 1868 I Rådhusrättens protokoll finner vi att hustrun Ingrid 5 december 1868 av maken får fullmakt att till svågrarna Anders Nilsson i Odensala och Per Pålsson(Sven Perssons i Odensala far) i Optand sälja 1/4 av skogsskiftet tillhörande gården i Östersund. Vidare hade Ingrid fått fullmakt redan 27 maj 1868 att sälja eller utarrendera fastigheten i Östersund. Nils Magnus och äldste sonen Olof reste således över redan 1868.

I mitten på juni 1869 finner vi övriga familjen ute på Atlanten. Resan tog fjorton dagar. Det blev en stormig resa med sjösjuka och svält. Den enda som undslapp detta var yngsta flickan Alice.

År 1870 finner vi dem i den lilla pionjärstaden St Paul, som var huvudstad i Minnesota. Där bodde 22ooo invånare. Av dessa var 1560 skandinaver, som hade egna kyrkor och präster. Sju järnvägar anlöpte staden liksom ångbåtar från april till december.

Familjen tog sig 1872 homestead i Maple Ridge vildmark, inte långt från staden Mora i Isanti County. Här byggde familjen sig en stor bondgård, ett timmerhus, det största i området. Där hölls gudstjänster och inreddes skola för barnen. Nils reste omkring på landsbygden och gjorde altarmålningar och kyrkoinredningar.

När Nils anlände dit fanns där företrädesvis emigranter från Dalarna, varför en del av området fick namnet Dalbo.

Här förblev han till 1884, då han flyttade till staden Anoka. Egendomen i Maple Ridge överläts på sönerna Johannes och Nils Theodor.

Den 10 november 1884 dog Nils Magnus Åkerström av en hjärtattack, sannolikt också av blyförgiftning. En förnimmelse om sin bortgång berättar han i ett brev till hustrun Ingrid. När han målade korset, stämde det honom till eftertanke inför döden.

Hustrun Ingrid levde många år efter sin make hos sonen Nils Theodor i Port Wing. Dit flyttade hon 1903. Där avled hon 1913.

Den Åkerströmska familjen bestod av 8 barn, 4 flickor och 4 pojkar.

1/Den äldsta dottern Ida blev gift med konstnären och musikern Otto Norquist. Han var högt studerad.

1/ Ernest & Jeanette Norquist bosatta i Milwaukee. Ernest blev en av de få
krigsfångar på Filippinerna 1942 - 45, som överlevde. Skrev dagboken" Our Paradise". När han kom hem reste han över till Lund och studerade till präst. Han har verkat som kyrkoherde i Milwaukee. Ernest avled 9 mars 2004 i MIlwaukee.***

2/ Paul & Marge Norquist, Paul är civilingenjör och bosatt i Los Angeles.
3/ Stanley & Ann Mitchell Norquist. Läkare bosatt i Washington.
4/ Joseph & Marilyn Norquist, Berömd alkoholläkare bosatt i St Paul.
***Ernest & Jeanette Norquist har 6 barn samtliga födda i Wisconsin.
1/ Carolyn & Victor bor i Milwaukee.
2/John gift med Susan Mudd, borgmästare i Milwaukee. De flyttar
2004 till Chicago, där han utnämnts till President of the Congress for New Urbanism.

3/Janet Norquist bor i New York City. Konstnär och lärare.
4/Mary Norquist bor i Milwaukee.
5/Margareta. Bor i Mexico City. Cellist in the National Symphony. Gift
med dirigenten, som också är kompositör,
6/Lois Ann Norquist, musiker och kompositör bosatt i New York.

Alice gift med Erik Floreen fick tre barn.
1/Conrad Floreen och Helen. Pastor
2/Elsa och Magne Winnes. Byggmästare i St Paul, där han byggt 600 hus.
3/Harold Floreen & Clarice.Professor i St Peter i Minnesota i ämnet Reli- gion. Finns två generationer till även här. Elsa och Magne Winnes har besökt Brunflo flera gånger. Harold och Clarice Floreen har vi besökt i St Peter i USA.

En jämförelse mellan två släktgrenar visar på intressanta saker, som visar vad miljön betyder och att namnskicket blir likartat.

Slutligen vill jag i denna framställning återge en emigrants amerikabrev, som i sin enkelhet ändock ger en bra och intressant bild av en emigrants iaktagelser på sin resa till det förlovade landet.

Pingstdagen 1914 avreste jag med make och barn till Amerika. Klockan 3 e.m. lämnade vi det kära hemmet, där vi arbetat och glatts, hoppats och trott i fjorton år i med och motgång. Steg på tåget i Östersund kl 6.30 e.m. och anlände till Stockholm kl 8 f.m. Där fick vi två timmar på oss att bese staden. 10.20 f.m. lämnade vi Stock- holm och fick då se något av det sköna Sverige. Södermanland och Östergötland var mycket vackra. Präktiga jordbruk, stiligt byggt. I Småland blev det sämre. Till Malmö anlände vi kl 09.30 e.m. Besökte där Cunardlinjens kontor och blev visad till deras hotell. Där var mycket snyggt och trevligt. Vår vistelse i Malmö räckte blott till kl 2.00 den 2 juni.

I Köpenhamn blev vi mycket väl mottagna. Goda bäddar, god mat och vänliga människor. Vi var ut och besåg staden. Kungens slott var härjat av eldsvåda och stod nu under restauration. Danskarna tycks ej vara så religiösa av sig. Dan- mark synes vara idel jordbruksland med tegar, skilda genom lövträdsplanteringar. Intressant var det då tåget gick in på färjan och vi med tåget passerade Stora och Lilla Bält.

Till Esbjerg anlände vi kl 4.22 e.m. Där synades vi i ögon och händer av en doktor och så fick vi spatsera in på båten. När vi åkte andra klass, så hade vi det kungligt. 4 juni anlände vi till Harwich i England. Vi stannade på båten över natten. Kl 7.00 f.m. lämnade vi båten. Där förtullades våra varor. Vi gick fria genom tullen. Nu började en 10 timmars resa genom det sköna England. England är mycket före Sverige i jordbruksväg. De hade redan skördat grönfodret och alla sädesslag stod i sitt flor. Till Liverpol anlände vi aftonen den 5 juni. Kl 2 den 6 juni gick vi ombord på Mauretania. Båten behövde hela aftonen för att komma ut ur hamnen. Livet ombord var mycket omväxlande. En orkester musicerade två gånger om dagen. Vi spisade tre gånger och drack buljong med biskvi. Hytten var fin med elektriskt ljus och alla bekvämligheter. Söndagen den 7 juni inträffade en sorglig händelse på Atlanten. En ung flicka kastade sig över bord, troligen i förtvivlan över någon kärleksaffär.

Fredag morgon den 12 juni kl 5.30 var vi framme i New York. På en liten holme tronade Frihetsstatyn. Från hamnen åkte vi droska till Svensk Lutherska Emi- granthemmet, där vi spisade middag 4 personer för 1 daler.